Baxımları bir az təcrübə tələb edir.
Bir çox hobbiçinin, akvariumunda olmasını istədiyi bir növdür. Çox zərif balıqlardır. Cinsiyyətlərini ayırmaq bəzən çətindir. Eyni qərbin balalarda daha tez böyüyən və inkişaf edən, orta boylara gəldiyində akvarium içərisində orta dərəcə təcavüzkar olan mələklər ümumiyyətlə kişilərdir. Yetkin mələklərdə cinsiyyət ayrı-seçkiliyi isə, kişilər dişilərə Nəzərən daha iri və dəbdəbəli, alınları daha geniş və bir çıxıntı(hörgüç)vardır. Sperma balonu qısa, incə və iti ucludur. Dişilər bünyəsində yumurta çıxardıqları üçün, kişilərdən daha kiçik və incə bədən quruluşuna sahibdirlər. Artıma balonu qalın, uzun və yumru ucludur.
Bəslənmə formaları ümumiyyətlə zülal ağırlıqlı olmalı, spirulina yosunu ehtiva edən quru yemlər, həftədə bir və ya iki səfər qaynadılmış ispanaqda unudulmamalıdır.
Mələk cichlidler, təxminən 10-12 aylıq olduqlarında artıma çağına girə bilərlər. Bərabər tutdurmaq üçün orta boyda götürəcəyimiz, ən az 10-15li qruplar halında baxılmalı və içlərindən bərabərseçmələri gözlənilməlidir. Mələklər birarvadlı balıqlardır, və seçicidirlər. Bərabər seçdiklərində akvariumun bir bölgəsini sahiblənəcəklər və oraya heç bir balığı soxmayacaqlar. Bərabər akvarium içərisində davamlı birlikdə yemlənib, birlikdə gəzəcəklər.
Yüksəkliyi 50 sm. olan və 70-80 lt. həcmindəki bir istehsal tankı bərabər/yoldaşlarımıza kafi olacaq. Xarici hava mühərrikinə bağlı sadə bir süngər filtr, 27-28 C sabit nizamlı bir isidici və yumurtlama konusu ,əgər tapa bilməzsək bir PVC boru ya da bir fayans bərabər yumurtalarını buraxmaları üçün ən ideal seçkidir. Akvarium döşəməsini boş buraxmaq, dib çəkilişimizi daha asan hala gətirmək üçün bir üstünlükdür. Beləcə su xərcləməmizdə ən üzv enəcək.
Yumurtlama əməliyyatının başlayacağını, bərabərartıma balonlarından və dişinin qarın/arvadın şişliyindən anlaya bilərik. yumurtlama edəcəkləri səthi, kiçik dişləmə ataraq ortaq şəkildə təmizləməyə və yuxarı aşağı üzməyə başlarlar. Bərabər bu hərəkətlər yumurtlama sınaqlarıdır. Yumurtlama əməliyyatı ənkeç 2-3 gün içində başlayacaq deməkdir. Bu müddətdə akvariumdakı su dövrü ən/en üzv endirilməlidir. Hava xortumuna bir kran qoyularaq, hava çıxışını nizamlaya bilərik. Yumurtlama əməliyyatı bitdiyində, bərabər yumurtalarla maraqlanacaq. Sırayla yumurtaları havalandıracaqlar, aralarında göbələk olanları təmizləyib, möhkəm yumurtalara zərər vermələrini önləyəcəklər. Balaların ilk hərəkətləri 3-4 gün sonra meydana çıxacaq. tapıldıqları yerdə asılı olan balalardan yerə düşənləri, valideynlər ağızlarına götürərək eyni yerlərinə təkrar yapışdıracaqlar. Təxminən bir həftə sonra sərbəst üzməyə başlayacaq olan balalara ardamıya verilər. Ardamıya verməyə nə qədər çox davam etsək həyatda qalan bala sayı bir o qədər çox olacaq. Təxminən bir ay sonra yavaş yavaş toz yemlərə alışdırılmalıdırlar. Və bu müddətdə ana və atasından balalar ayrılmamalıdır. Təbii ki istisnalar xaricdir. Bərabər həddindən artıq stress ,anlaşılmazlıq və yeni yumurtlama müddətinə girsələr balalar ayrılmalıdır.
edilə bilər. Kişilərin balonu daha incə və iti; dişilərinki daha qalın və yumru ucludur.
Qəhvəyi, bürünc rənglərə malikdir. Bədəni diyinə 3 lent kəsər. Bu lentlər daha tünd qəhvəyidir. Biri göz üzərində, digəri ortada və üçüncüsü alt və üst üzgəci tamamlayan lentdir. Altımları digər mələklərdən ayıran xüsusiyyətsə, ağız qisiminin üzərindəki girinti. Yuxarıda saydığımız bu xüsusiyyətlər, çoxu akvariumçu tərəfindən bilinən sabit məlumatlardır.
L'escalar (Pterophyllum scalare) és un peix d'aigua dolça tropical de la família dels cíclids, originari de les regions humides de l'Amèrica del Sud.
És l'espècie més comuna del gènere Pterophyllum a l'aquariofília per la gran capacitat d'adaptació, la gran longevitat que té (10 anys de mitjana) i la seua facilitat de reproducció. És molt apreciada per tenir una forma elegant i per la gran varietat de colors que pot presentar.
Pterophyllum scalare rebé la denominació inicial de Zeus scalaris el 1823, i posteriorment altres noms, com ara Platax scalaris, Plataxoides dumerilii, Pterophillum eimekei, Pterophyllum dumerilii i Pterophyllum eimekei.
Els escalars es tracten d'una de les espècies més populars en el món de l'aquariofília i un dels cíclids més habituals en captivitat. De fet, la immensa majoria d'espècimens que es poden trobar als establiments comercials provenen de piscifactories o de la cria domèstica.
Es recomana tenir-los en aquaris amb una temperatura d'un rang entre 24-28 °C. L'aigua cal que sigui lleugerament àcida, amb un pH per sota de 7, tot i que els escalars (a diferència d'altres espècies del gènere que no són tan populars en captivitat) poden tolerar un rang major de valors. Es recomana alimentar-los amb escames, i periòdicament també amb menjar viu o congelat.
Cal tenir present que si conviuen amb peixos més petits, com ara neons, poden arribar a menjar-se'ls, especialment quan aquests estan poc atents a la matinada. És important no tenir-los amb peixos agressius, fins i tot si són petits, perquè poden mossegar-los les aletes flotants.
Són una espècie relativament fàcil de criar a l'aquari. És monògama i, si un dels membres desapareix, pot ser difícil que l'altre torni a formar parella.
Segons les condicions, poden arribar a la maduresa sexual entre 6 i 12 mesos. Si els ous no progressen (o es treuen) de l'aquari, la parella pot arribar a fresar en un interval d'entre 1-2 setmanes. A partir dels 3 anys, la freqüència de fresa disminueix fins a desaparèixer.
Durant la fresa i creixement dels alevins els pares són molt territorials i atacaran no només a altres escalars sinó a tot altre peix que hi hagi al voltant. En algunes circumstàncies d'estrès alguns pares poden menjar-se els ous. Si ja han fet una altra fresa, poden també menjar-se o atacar els alevins d'unes anteriors.
Quan la parella està preparada per fresar, elegiran un mitjà apropiat sobre el qual pondre els ous i passaran un o dos dies netejant la superfície d'algues i detritus. Aquest mitjà pot ser una planta de fulla ampla, una superfície plana com ara una peça de pissarra col·locada verticalment a l'aquari, un tub longitudinal, o fins i tot els costats de vidre de l'aquari. La femella dipositarà una línia d'ous sobre el substrat de fresa, seguidament el mascle fertilitzarà els ous. Aquest procés es repetirà fins que col·locar-hi un total d'entre 100 i 1.200 ous, depenent de la mida i la salut de la femella. Com ambdós pares tenen cura de les cries durant tot el desenvolupament, la parella fan torns per mantenir una alta taxa de circulació d'aigua al voltant dels ous nedant molt a prop d'aquests i ventant-los amb les seves aletes pectorals. En pocs dies, els ous es desclouen i les cries romanen unides al substrat de fresa. Durant aquest període, les cries no menjaran res i sobreviuran mitjançant el consum de les restes de les seves bosses del rovell. En una setmana, les cries es separen i comencen a nedar. Uns pares exitosos mantindran una estreta vigilància sobre les cries fins que puguin nedar lliurement. En l'etapa de natació lliure, els alevins poden ser alimentats amb artemia salina acabada de néixer (Artemia spp.) o microcucs. És acceptat per la majoria d'aficionats que l'artemia afavoreix un creixement més ràpid dels alevins.
L'escalar (Pterophyllum scalare) és un peix d'aigua dolça tropical de la família dels cíclids, originari de les regions humides de l'Amèrica del Sud.
És l'espècie més comuna del gènere Pterophyllum a l'aquariofília per la gran capacitat d'adaptació, la gran longevitat que té (10 anys de mitjana) i la seua facilitat de reproducció. És molt apreciada per tenir una forma elegant i per la gran varietat de colors que pot presentar.
Skalára amazonská (Pterophyllum scalare; Lichtenstein, 1823, někdy nesprávně zkráceně skalár) je sladkovodní a jedna z nejoblíbenějších akvarijních ryb z čeledi vrubozubcovitých. Také díky všeobecné oblibě akvaristů patří skalára amazonská k nejznámějším zástupcům vrubozobcovitých ryb (Cichlidae).
Skalára amazonská je vzhledově velice zvláštní ryba: její velikost v dospělosti dosahuje i více než 20 cm a je to plochá ryba, což jí umožňuje splynout s okolním prostředím. Jedna z původních forem je šedá až šedostříbrná s černými pruhy, dále existuje například forma "rio Nanay", která je na bocích v různé míře kropenatá, či forma "rio Manacapuru", která má zlatooranžově zbarvený hřbet, s barvou zasahující v různé míře do těla. Existují i další přírodní formy skalár amazonských lišící se od nejznámější černošedé s černými pruhy.
Během desetiletí chovu skaláry amazonské byly vyšlechtěny nejrůznější mutace, například dlouhoploutvé a závojové. Co se týče barevných mutací, dnes známe takové formy jako je například zlatá, zebra, mramorová, černá, kouřová, koi, černohlavá, stříbrná atd. Do Evropy byla skalára amazonská poprvé dovezena v roce 1911 a netrvalo dlouho, než se z ní stala jedna z nejpopulárnějších akvarijních ryb.
Její domovinou je Jižní Amerika, a to právě Amazonie, od které získala také svůj název amazonská. Zde vyhledává převážně zarostlé a pomalu tekoucí vody, jelikož se jedná o velice klidnou rybu. Mimo jiné je také velice společenská - ve volné přírodě žije v hejnech čítající několik desítek kusů a proto se doporučuje i v akváriu chovat minimálně 6 až 8 kusů. Její nádrž by měla mít délku alespoň 120 cm.
Těmto rybám vyhovuje teplo, na které jsou zvyklé ze své domoviny (doporučuje se teplota vody kolem 26 °C), a vyšší nádrže (minimální výška by měla být 50 cm), kde se cítí lépe kvůli svému vysokému tělu a kde také mohou předvádět své nádherné dlouhé ploutve.
Skaláry amazonské nepatří mezi agresivnější ryby s výjimkou doby rozmnožování, a proto je možné je chovat spolu s dalšími menšími (!) rybami (např. s tetrou neonkovou). V tomto případě by však měla nádrž obsahovat hustý rostlinný porost, kam by se v případě nutnosti ukryly jak jiné rybky, tak samotné skaláry.
Otázka, jak rozlišit pohlaví u těchto ryb, je jedna z nejčastěji kladených k tomuto druhu. Je to možné jen v době tření, kdy mají samci močopohlavní bradavky špičaté, zatímco samice tlusté a válcovité. K odchovu je nejlépe vybrat přirozeně vytvořený pár v rámci větší skupiny. Samice se vytírají především na svislé plochy jako jsou dlouhé listy, kořeny, vybavení akvária, ale někdy i na stěny akvária. Během tření může samice snést něco kolem 300 jiker. V době rozmnožování začnou být samci agresivnější, začnou si hlídat své teritorium a může se stát, že zaútočí i na jiné druhy menších ryb. Proto není na škodu v tomto období menší rybky přendat do jiné nádrže. Po nakladení jiker se o ně starají oba dva rodiče. Provádí ovívání jiker, aby jim zajistili přísun čerstvé vody a vybírají neoplodněné a plesnivé jikry. Tato činnost často chovateli připadá jako požírání jiker, ale není tomu tak. Plůdek se vykulí zhruba za dva až tři dny po nakladení jiker a rozplave se zhruba do pěti až sedmi dnů po vykulení. Mladé rybky nabývají podoby svých rodičů asi po 3-4 týdnech.
Co se týče vybavení akvária, mělo by obsahovat častý rostlinný porost, či jiné úkryty (např. umělé jeskyňky, kořeny). Na tvrdosti vody příliš nezáleží, ale doporučuje se tak 5 - 15° dGH. Doporučené pH je 6 - 8. Co se týče krmení skalárů amazonských, tak by měl být jídelníček pestrý; střídávejte jak živou, tak mrazenou potravu, přijímají i krmiva umělá a sušená. Mláďatům by se zprvu měla dostávat živočišná potrava, například nauplie žábronožky solné či buchanky později například krájené nítěnky. Skaláři amazonští jsou velice náchylní na leknutí, které může dospět dokonce i k úhynu.
Při dobré péči se můžou skaláři v zajetí dožít až 10 let.
Skalára amazonská (Pterophyllum scalare; Lichtenstein, 1823, někdy nesprávně zkráceně skalár) je sladkovodní a jedna z nejoblíbenějších akvarijních ryb z čeledi vrubozubcovitých. Také díky všeobecné oblibě akvaristů patří skalára amazonská k nejznámějším zástupcům vrubozobcovitých ryb (Cichlidae).
Scalare (Pterophyllum scalare) (også stavet skalare) er en ferskvandsfisk fra tropisk Sydamerika. Det er en smuk og populær akvariefisk som er nem at holde i et opvarmet akvarium. Fisken kan blive op til 15 cm lang, og der er ingen synlige kønsforskelle. Som ung lever den i stimer, men senere danner fisken par og bliver territorial.
Fisken har en flad skiveformet krop med lange ryg og gatfinner. Bugfinnerne er lange og stilkeagtige. Siderne er skinnede sølvfarvede med karakteristiske mørke bånd på tværs. Scalaren er en æglæggende art med yngelpleje. Æggende afsættes på store blade eller sten som forinden renses for alger og belægning. Det tager 2-3 dage at forberede et blad til æg, Han og Hun arbejder sammen om dette, samt jager andre scalarer og evt andre fisk væk fra stedet. Forældrene vogter æggende indtil de er klækket.
Et scalarepar holder sammen han og hun, også selv om der er andre scalarer i samme akvarie. De kan under gode forhold lægge æg hver måned. De passer deres æg i 4 dage, dvs holder andre væk, samt spiser de mugne, den der er mest lyse hvide i farven. De gode nærmest gennemsigtige klækker efter 4 dage. Når ungerne er klækkede vil se leve af blommesækken i yderligere 4 dage, hvorefter de skal have føde, Mest velegnet er levende føde i form at nyklækkede Artemia. Nogle har også held med at opfostre ungerne med tørrede afskallede Artemia. Efter 1 md kan man begynde at tilvænne dem til normalt knust tørfoder.
Det er meget svært at se forskel på han og hun, da ændringerne er så små, som de normale fisk har egne mål variationer, vil man være helt sikker skal man holde øje med sit par mens de yngler, den der ligger æg er selvklart hunnen.
Fisken stammer fra Sydamerika og forekommer i Ucayali, Solimões, Amazon, Amapá, Rio Oyapock og Essequibo floden. Den findes ofte i oversvømmede områder blandt tæt vegetation.
Scalaren er robust akvariefisk som kan holdes i et opvarmet akvarium. Den kan trives i alm. vandværksvand og stiller ikke store krav til foder. Der skal dog tages hensyn til dens størrelse når der vælges akvarium. Scalaren har været holdt som kulturfisk i årtier og derfor eksisterer et sort antal kulturtyper med andre farver, mønstre og sågar forlængede finner (slørhaler). Mange af kulturtyperne er lige så robuste som normalformen. Scalaren er almindeligvis en fredelig art og kan holdes sammen med andre fisk, som dog ikke må være for små.
Slægten indeholder to andre arter som kan være vanskelig at skelne fra P. scalare. Det er dog sjældent de er i handlen og de vil typisk sælges for højere priser.
Scalare (Pterophyllum scalare) (også stavet skalare) er en ferskvandsfisk fra tropisk Sydamerika. Det er en smuk og populær akvariefisk som er nem at holde i et opvarmet akvarium. Fisken kan blive op til 15 cm lang, og der er ingen synlige kønsforskelle. Som ung lever den i stimer, men senere danner fisken par og bliver territorial.
Der Skalar oder Segelflosser, Pterophyllum scalare (Schultze in Lichtenstein, 1823), ist ein Buntbarsch aus dem tropischen Südamerika.
Segelflosser – Pterophyllum scalare im eigentlichen Sinne – sind im Río Ucayali, im Solimões (peruanischer Amazonas), im Amazonenstromsystem Brasiliens, im Rio Negro (außer dessen Oberlauf), im Rio Branco, Rio Madeira, Rio Tapajós, Rio Xingu sowie in Guyana im Essequibo und Rio Araguaia sowie in Französisch-Guayana im Oyapock verbreitet. Es handelt sich um einen typischen Bewohner tropischer Regenwaldflüsse, der dort vorwiegend langsam fließende, ruhige Gewässerabschnitte, Uferbereiche und auch das Schwemmland besiedelt.
Segelflosser verfügen über einen seitlich zusammengedrückt wirkenden Körper mit deutlich gebogener Rücken- und Bauchlinie. Rücken- und Afterflosse beginnen mit sehr kurzen und enden mit außergewöhnlich langen Flossenstrahlen, wodurch das namengebende stufenförmige Erscheinungsbild entsteht, das insgesamt betrachtet ein Dreieck bildet. Dieser Körperbau hat nicht nur Einfluss auf die Fortbewegung im Wasser. Auch die Gestalt und Anordnung der inneren Organe ist an die Leibesform angepasst. Charakteristisch sind vier dunkle Vertikalbänder, deren vorderstes über das Auge und deren letztes entlang der Schwanzflossenwurzel verläuft. Zwischen dem zweiten und dritten Vertikalband, teilweise in die Rückenflosse hineinragend, befindet sich ein weiterer Vertikalstreifen. Je nach Herkunft der Fische endet er mehr oder weniger oberhalb der Seitenlinie und läuft von dort, schwach ausgeprägt, in die Bauchregion aus. Segelflosser erreichen Gesamtlängen bis zu 15 Zentimeter und Gesamthöhen (Rückenflossen- zu Afterflossenspitze) bis zu 25 Zentimeter.
Kullander nennt stehende und langsam fließende Gewässer als Lebensraum, die dicht bewachsen oder pflanzenfrei sein können. Skalare werden in Weißwasser, Schwarzwasser und Klarwasser gefunden. Ladiges hat Segelflosser unter schwimmenden Grasinseln angetroffen. Im Essequibo fand er sie zwischen versunkenem Totholz und über mit Algen bewachsenen zerklüfteten Felsen. Die Nahrung der Segelflosser besteht aus kleinen Weichtieren, Insekten, Insektenlarven und kleinen Fischen, die sie regelrecht bejagen. Segelflosser leben in Verbänden. Zur Fortpflanzung bilden sich Paare, die ein Laichrevier besetzen und verteidigen. Es handelt sich um offenbrütende Substratlaicher, die ihre Nachkommen als Elternfamilie sehr lange und intensiv betreuen.
Der Segelflosser wurde 1823 von Schultze (in Lichtenstein) als Zeus scalaris wissenschaftlich erstbeschrieben[1] und zwar nicht in einer wissenschaftlichen Schrift, sondern in einem Katalog, der dem Verkauf überzähliger Sammlungsstücke des Zoologischen Museums der Königlichen Universität zu Berlin diente. Durch Paepke & Schindler (2002)[2] wurde nicht nur der tatsächliche Erstbeschreiber festgestellt (Schultze statt, wie bisher angenommen, Lichtenstein), sondern auch der Sammler, Friedrich Wilhelm Sieber, und die terra typica: unterer Amazonas bei Óbidos, einschließlich des Unterlaufs des Rio Tocantins bei Cameta.
Synonyme: Platax scalaris Cuvier in Cuvier & Vallenciennes, 1831, Plataxoides dumerilii Castelnau, 1855 und Pterophyllum eimekei Ahl, 1928.
Pterophyllum ist eine Zusammensetzung aus pteron = Flosse, Flügel, Segel und phyllum = Blatt. Der Artname, scalare, bedeutet stufenförmig und bezieht sich auf den Aufbau der Rückenflosse- und Afterflosse.
Im Augenblick besteht die Gattung Pterophyllum Heckel, 1840 aus drei validen Arten. Neben Pterophyllum scalare (sensu lato) aus dem klar von dieser Art (oder besser, diesem Artkomplex) abgrenzbaren Pterophyllum leopoldi (Gosse, 1963) und aus Pterophyllum altum Pellegrin, 1903, zu dem vermittelnde Zwischenformen bestehen. Hier sind weitere Differenzierungen zu erwarten, die Neubeschreibungen zur Folge haben werden.
Als Speisefische haben Segelflosser keine besondere Bedeutung. Aber sie sind seit ihrer Ersteinfuhr (1906 oder 1907, das genaue Datum ist nicht mehr feststellbar) sehr beliebte Aquarienfische. Es sind eine ganze Reihe von Zuchtformen in verschiedenen Farbschlägen und auch mit Schleierflossen entstanden.
Skalare sollen in gut bepflanzten Becken gehalten werden, die jedoch genügend Schwimmraum freilassen. Ausgewachsene Tiere können kleinere Fische bis zur Größe von Neonfischen fressen. Gegenüber größeren Beifischen sind sie friedlich, die Art wühlt nicht.[3]
In Österreich sind die Mindestanforderungen zur Haltung von Fischen in der Verordnung 486 im §7 und deren Anlage 5 definiert.[4][5] Siehe dazu auch den Wikipedia-Eintrag Zierfische.
Speziell für Skalare gilt zusätzlich: Die Tiere sollen zusammen mit anderen Fischen gehalten werden, damit sie ihr arttypisches Verhalten zeigen. Neben diesen anderen Fischen müssen mindestens fünf Tiere dieser Art gehalten werden. Außerdem sind folgende Grenzwerte einzuhalten:[5]
Anmerkung: Zur Fortpflanzung dürfen die Tiere in kleineren Aquarien gehalten werden.
Der Skalar oder Segelflosser, Pterophyllum scalare (Schultze in Lichtenstein, 1823), ist ein Buntbarsch aus dem tropischen Südamerika.
Pterophyllum scalare, most commonly referred to as angelfish or freshwater angelfish, is the most common species of Pterophyllum kept in captivity. It is native to the Amazon Basin in Peru, Colombia, and Brazil. Particularly to the Ucayali river in Peru, the Oyapock River in French Guiana, the Essequibo River in Guyana, the Solimões, the Amapá, and the Amazon rivers in Brazil. It is found in swamps or flooded grounds where vegetation is dense and the water is either clear or silty. Its native waters range from a neutral pH of 7.0 down to near 6.0, with a general water hardness (gH) range of 3 to 10 °dH, and water temperature ranging from 26 to 30 °C (75 to 86 °F).[1] This is the species of angelfish most frequently found in the aquarium trade. A similar (cross-breeding possible) P. scalare exists in the Rio Orinoco. They are of the same size and shape, the only difference being the stripes; the Orinoco P. scalare has thinner, but dual, stripes.
The diet of Pterophyllum scalare consists of a wide spectrum of prey; they feed on tiny fish fry and younger, juvenile fishes, young and mature shrimps, crabs, prawns, various worms, mosquito larvae, and water bugs. Additionally, they will opportunistically catch any smaller-sized floating insects that have fallen onto the surface of the water.[2]
In captivity, these are not picky fish; They readily feed on different types of frozen, freeze-dried and live foods, such as tubifex worms, bean beetles (and larvae), bloodworms, brine shrimp, daphnia, flour beetles, krill, springtails, small or finely-chopped earthworms, black soldier fly larvae and cultured wingless fruit flies (Drosophila melanogaster). In particular, the tubifex worms and fruit flies are high in protein and nutrients, resulting in highly significant growth. A predominantly live food diet also provides nutrients for better reproductive performance. Ultimately, food variety is key, for health, but also for mimicking natural feeding habits.[2]
First described by Hinrich Lichtenstein in 1823, First import to Europe (Germany) by C.Ziggelkow, Hamburg in 1909[3]
The genome of the angelfish was sequenced and assembled by Indeever Madireddy, a high school student. [4][5][6]
Pterophyllum scalare, most commonly referred to as angelfish or freshwater angelfish, is the most common species of Pterophyllum kept in captivity. It is native to the Amazon Basin in Peru, Colombia, and Brazil. Particularly to the Ucayali river in Peru, the Oyapock River in French Guiana, the Essequibo River in Guyana, the Solimões, the Amapá, and the Amazon rivers in Brazil. It is found in swamps or flooded grounds where vegetation is dense and the water is either clear or silty. Its native waters range from a neutral pH of 7.0 down to near 6.0, with a general water hardness (gH) range of 3 to 10 °dH, and water temperature ranging from 26 to 30 °C (75 to 86 °F). This is the species of angelfish most frequently found in the aquarium trade. A similar (cross-breeding possible) P. scalare exists in the Rio Orinoco. They are of the same size and shape, the only difference being the stripes; the Orinoco P. scalare has thinner, but dual, stripes.
The diet of Pterophyllum scalare consists of a wide spectrum of prey; they feed on tiny fish fry and younger, juvenile fishes, young and mature shrimps, crabs, prawns, various worms, mosquito larvae, and water bugs. Additionally, they will opportunistically catch any smaller-sized floating insects that have fallen onto the surface of the water.
In captivity, these are not picky fish; They readily feed on different types of frozen, freeze-dried and live foods, such as tubifex worms, bean beetles (and larvae), bloodworms, brine shrimp, daphnia, flour beetles, krill, springtails, small or finely-chopped earthworms, black soldier fly larvae and cultured wingless fruit flies (Drosophila melanogaster). In particular, the tubifex worms and fruit flies are high in protein and nutrients, resulting in highly significant growth. A predominantly live food diet also provides nutrients for better reproductive performance. Ultimately, food variety is key, for health, but also for mimicking natural feeding habits.
First described by Hinrich Lichtenstein in 1823, First import to Europe (Germany) by C.Ziggelkow, Hamburg in 1909
The genome of the angelfish was sequenced and assembled by Indeever Madireddy, a high school student.
Skalaro amazona (latine Pterophyllum scalare) estas fiŝo bredata en akvarioj.
Ĝi estis unuafoje alveturigita en Eŭropon en la jaro 1911 kaj dum mallonga tempo ĝi fariĝis la plej populara akvaria fiŝo. Ekde tiu tempo dum ĝia bredado en akvarioj estiĝis el la origina formo multaj per formo kaj koloro diferenciĝantaj mutacioj. Nuntempe ekzistas formoj kurtnaĝilaj, normalaj, longnaĝilaj kaj vualaj. El kolore – desegnaj mutacioj estas la plej konataj ora, ruĝa, nigra, marmora, albinotika, tigrumita, fumumita kaj arĝenta. La origina sovaĝa formo karakterizas per pli granda grandeco kaj hodiaŭ per rare troviĝanta transverse striita desegnaĵo kun ŝtala nuanco. Interese estas, ke la longnaĝilaj formoj ne atingas tian grandecon de la korpoj kiel skalaroj kun la normala longeco de naĝiloj.
Dum bredado en akvarioj ni eliras el kondiĉoj, kiujn tiuj ĉi fiŝoj havas en sia hejmo – la meza parto de sudamerika riverego Amazono. La ideala dureco de akvo devus esti mola preskaŭ duondura, reago je pH-valoro pli malalta ol neŭtrala, temperaturo de akvo 24 – 28 °C. La temperaturojn en supra skalo de markita intervalo postulas kelkaj pli sentemaj formoj – ekz. nigraj skalaroj. Ĉe plimulto de formoj helpas plialtiĝo de temperaturo al 28 °C evoluigon de reprodukta aktiveco.
Skalaroj apartenas al specioj de fiŝoj sentemaj al farmacia kuracado, tial ni solvas eventualajn sanproblemojn prefere per plialtigo de temperaturo (30 – 32 °C).
El escalar o pez ángel (Pterophyllum scalare) es una especie de pez de agua dulce perteneciente a la familia de los cíclidos. Es una de las especies de peces tropicales más populares en el mundo de la acuariofilia.
La primera noticia acerca de esta especie en acuarios proviene de Liechtenstein y data de 1911, cuando llegaron a Alemania mezclados con otros peces procedentes de Brasil. En 1924 se produjo otra importación, en la cual también había algunos ejemplares de estos peces con forma "de vela" o "aletas como hojas". La revista «Aquariem ud Terrariem Kunde» de julio de 1932, publicó una nota de Praetorius en la cual se refiere al hábitat de los peces en cuestión. Praetorius se encontraba radicado en Santarém, ciudad ubicada al margen del río Amazonas, donde este se une con el río Tapajós. Praetorius mencionó haber capturado escalares en el río Demeras (actual Guyana), pero al popularizarse la captura comercial, se comenzó a exportar desde Perú, Colombia y Venezuela. Todos los estudios concuerdan en que es en el río Tapajós donde es posible localizarlos en mayor cantidad.
De los primeros ejemplares introducidos a Alemania en 1911, algunos fueron vendidos a importadores de Estados Unidos en 1915, los cuales fueron cotizados a US$ 75,00 la pareja. Nadie sabía diagnosticar los sexos adecuadamente, así que simplemente se trataba de dos ejemplares al azar. Tanto en Estados Unidos como en Alemania hubo muchos intentos de reproducción fallidos, aunque hay algunos indicios de que criadores alemanes obtuvieron un par de camadas tras muchos años de intentos. De hecho, los escalares importados directamente de su ambiente natural parecen rehusarse sistemáticamente a reproducirse en cautividad, por lo que hay que esmerarse mucho en las características del agua, luz, alimentación y cuidados. Fue a partir de 1960 cuando este pez se popularizó en los acuarios. Hasta ese entonces, su reproducción comercial era una tarea llena de complicaciones. A tal punto que cuando algún criador lograba reproducirlo terminaba siendo nota de tapa de alguna revista especializada.[2]
Los cíclidos muestran una gran diversidad de formas, colores y tamaños comprenden 227 géneros y 1292 especies distribuidas en toda África, América Central y del Sur, y el sur de América Norte, Madagascar, sur de la India y Sri Lanka.[3][4][5] Son unas 100 las especies de cíclidos de la cuenca del Amazonas, las cuales poseen gran importancia como fuentes de proteína humana y como peces ornamentales.[6] La subfamilia Cichlasomatinae está dividida en 3 tribus (Acaroniini, Heroini y Cichlasomatini). La tribu Heroini presenta alrededor de 100 especies en Centroamérica y 40 en América del Sur. El género Pterophyllum pertenece a esta tribu y tiene 3 especies: P. scalare, P. altum y P. leopoldi. Es endémica de América del Sur, siendo ampliamente distribuida en la cuenca del Amazonas.[7]
En 1823 Martin Lichtenstein describió a Scalaris zeus sobre un solo ejemplar capturado en Brasil; ese espécimen tipo fue depositado en el Museo de Historia Natural de Berlín. El mismo ejemplar fue examinado posteriormente por Georges Cuvier y Achille Valenciennes,[8] que no eran conscientes de la descripción publicada por Lichtenstein por lo que renombraron la especie como Scalaris platax con una descripción que se basaba en un solo ejemplar al parecer mutilado. Johann Jakob Heckel, en 1840, redescribió a esta especie a partir de ejemplares adicionales capturados en el río Negro; erigió el género Pterophyllum para ellos e incluyó a P. scalaris dentro del mismo. Pterophyllum significa 'hoja con alas', en referencia a la alta compresión cuerpo y aletas, y scalaris significa 'escalera' o 'escalonada'. Francis de Laporte de Castelnau en 1855 describió una segunda especie de pez ángel, dumerilii, y, sin darse cuenta de la labor de Heckel, Cuvier y Valenciennes, y de Lichtenstein, erigió el género Plataxoides para ella (la raíz griega plata significa 'plano'). Esto fue más tarde corregido por Albert Günther (1862), quien sinonimizó todos esos nombres (de forma incorrecta en el caso de P. dumerilii) como Pterophyllum scalare, el nombre actual del pez ángel más popular.[9] El P. altum fue descrito por Pellegrin en 1903 como Pterophyllum altum, y una cuarta especie, Pterophyllum eimekei, fue añadido por Ernst Ahl en 1928 —esta última sobre la base de material de acuario (comercial)—. La especie nombrada por Ahl más tarde resultó ser idéntica a P. scalare, aunque el nombre aparece en los textos de acuariofilia de la década de 1940 yhasta la década de 1960.[10] Por último, J.P. Gosse describió una quinta especie en 1963 como Plataxoides leopoldi, creyendo que el nombre del género Pterophyllum Heckel ya estaba siendo utilizado para describir un género de insectos en el momento de la descripción de Heckel. P. leopoldi fue juzgado como un sinónimo de P. dumerilii. Sin embargo, Sven Kullander (1986), al volver a estudiar los ejemplares tipo de P. dumerilii y P. leopoldi , llegó a la conclusión de que el holotipo (espécimen único utilizado para la clasificación) de P. dumerilii era en realidad una variante de P. scalare, y que P. leopoldi era una especie distinta y válida. Su interpretación se basó en la forma de la cabeza (contorno predorsal): P. dumerilii y P. scalare comparten una "muesca" el perfil, mientras que P. leopoldi carece de la misma y tiene un punto negro visible en el extremo dorsal de la cuarta barra vertical.
Popularmente se le conoce como escalar, escalare o pez ángel, sin confundirlo con la familia Pomacanthidae, los peces ángel marinos. A comienzos de 1840 Heckel clasificó el género al que denominó «Pterophyllum» (que significa ‘aletas en forma de hojas’).
En la naturaleza se distribuye en la cuenca del río Amazonas en el Perú, Brasil y Colombia, particularmente en los ríos Ucayali, Solimões y Amazonas, los ríos de Amapá en Brasil, Oyapoque en la Guayana Francesa y Esequibo en Guyana. Se encuentra en pantanos o terrenos inundados donde la vegetación es densa y el agua es clara o limosa.[13] Las condiciones del agua en sus hábitats nativos van desde un pH de 6,0 a 8,0, una dureza del agua de 5 a 13 dH, y una temperatura desde 24 a 30 °C.[13][14]
En la naturaleza vive en grupos gregarios en aguas medias de los cursos templados y limpios del río Tapajoz y otros afluentes de la cuenca Amazónica y del Orinoco. Este río recorre la planicie amazónica y allí es posible ubicarlos en zonas donde el agua no supera los dos metros de profundidad, rodeadas por vegetación compuesta por árboles de entre 30 y 60 metros de altura y costas cubiertas por gramíneas que al crecer el río quedan sumergidas. Alrededor de estas plantas, que crecen entre troncos y ramas de árboles caídos, se encuentran gran número de peces, entre ellos P. scalare y otro cíclido, también pacífico, el cíclido bandera. En este ambiente, durante las crecidas de enero, se producen los desoves que permiten apreciar una gran multitud de pequeños alevines acompañados de sus padres que celosamente los cuidan de los depredadores. Su comportamiento pacífico se transforma en la actitud típica de un cíclido, profundamente territorial y agresivo, durante el tiempo que cuidan los desoves y la prole.
El pez escalar es un pez territorial y gregario; puede tener tendencia a atacar a otros peces si se invade su territorio.
No es recomendable mantenerlo con tetras (incluidos los populares neones) debido principalmente a que el pez escalar, en su fase adulta, podría devorar a cualquier alimento que quepa en su boca, incluidos peces y pequeños crustáceos. Cabe señalar también que si ambas especies ángeles y tetras neones o cardenales son incluidos desde pequeños pueden llevarse bien sin problemas.
El pez escalar ha sido llamado “el rey de los peces” por la majestuosidad que presenta su estilizada forma.
Pueden llegar a vivir aproximadamente de unos 5 a 8 años.
Puede llegar a los 15 cm de longitud y se caracteriza por su esbeltez lateral; las aletas dorsal y anal son muy grandes y forman un triángulo en el aspecto general del pez. Los escalares no son peces que presenten diferencias apreciables entre los machos y las hembras. La aleta caudal también es grande, y las abdominales se han convertido en dos radios largos de hasta 8 cm.
Cabe destacar que actualmente en la cría en cautividad se consiguen variedades "velo" y "supervelo", siendo estas más vistosas y atrayentes para muchos dado que sus aletas son mucho más largas, llegando la anal a medir cuatro veces más que la longitud del cuerpo.
Los individuos se escalonan de acuerdo con su nivel de dominancia. El ejemplar más grande y saludable suele ser el pez dominante que compite por los espacios, por la comida y por la pareja reproductora. Se enfrentan con las aletas muy abiertas. Las peleas aumentan en intensidad en la época de reproducción. Se dan cuando se forman las parejas, cuando la pareja delimita su territorio, y sobre todo cuando la pareja defiende la puesta. Solo las hembras que estén también dispuestas para la reproducción aceptan los ataques del macho, que nunca llegan a consumarse. Solo la hembra elegida penetra el territorio.[15]
El pez ángel se distingue por la complejidad de su comportamiento reproductivo, desde la competencia por el territorio y las parejas sexuales, el cortejo, el apareamiento, hasta el cuidado de las crías por parte de sus padres. En esta especie, ambos miembros de la pareja están involucrados en cuidado de los alevines, sobre todo durante la fase inicial de cría.[16] Las parejas de pez ángel podrían considerarse monógamas, ya que los individuos tienden a aparearse con un solo compañero. Sin embargo, es probable que no mantengan una estricta monogamia ya que los machos tienden a abandonar las hembras. De hecho, se ha determinado que en condiciones semi-naturales, después de tres ciclos de apareamiento, la pareja cambió de compañeros. Bajo condiciones experimentales, en cambio, las parejas cambian de compañero después de cada ciclo de cría.[17]
La preferencia sexual de las hembras depende de la agresividad o sumisión de los machos. Los machos más grandes, más agresivos y con experiencia reproductiva previa obtienen nuevas oportunidades de apareamiento, mientras que los machos sumisos son rechazados. De hecho, el número de larvas sobrevivientes luego de cada ciclo de apareamiento está positivamente asociado con el grado de agresividad, tamaño y experiencia previa de los machos.[18] Durante el apareamiento, los peces son agresivos hacia los intrusos en presencia de la pareja, lo que tiende a proteger el vínculo durante cada ciclo. En el intervalo entre los ciclos de apareamiento, la pareja no muestra agresión hacia los intrusos, lo que confirma que el pez ángel es una especie monógama en serie.[19][20]
Los huevos de los peces ángel son adhesivos y la hembra los coloca sobre plantas o rocas. En el momento del desove, el macho presenta un espermiducto corto, terminado en punta ligeramente inclinado hacia delante y en la hembra se observa un oviducto un poco más largo, grueso y redondeado, inclinado hacia atrás.[21] Los miembros de la pareja limpian una superficie plana para depositar los huevos; normalmente una hoja grande, una piedra plana o incluso un lado del acuario. Suelen depositar más de 200 huevos; si son pequeñas, alrededor de 150. Algunos ejemplares muy desarrollados pueden desovar hasta 350 huevos.[22][23]
La temperatura a la que debe estar este tipo de pez es de entre 24 °C y 28 °C.
Este pez, es muy “sociable”, por lo que le gusta estar en compañía de otros peces, aunque no sean de su misma especie, pero hay que tener en cuenta que se trata de un pez de alimentación omnívora, y como es lo usual en acuarios tropicales, se debe evitar el mezclarlo con especies que difieran mucho en tamaño; aunque es raro, si sus compañeros de acuario son menores que él, optará por comérselos.
Requiere acuarios altos ya que gusta del nado vertical y aguas claras de pH de 6.8. Se les debe renovar el agua una vez por semana un 20% y su acuario debe poseer una filtración moderada (caudal de la filtración: 4 veces el tamaño del acuario por hora). Para un adecuado entorno, el tamaño del acuario debe ser de 50 litros por ejemplar. debe ser mantenido en cardúmenes de 5 ejemplares como mínimo, por lo que se requieren acuarios de 250 litros en adelante.
La correcta alimentación tiene una influencia decisiva en el crecimiento potencial y en la reproducción del pez ángel en el acuario. Los alimentos vivos son, este sentido, una mejor fuente de alimentación que los alimentos secos preparados que se adquieren en los comercios. Se ha comprobado que los escalares alimentados exclusivamente con Daphnia pulex producen desoves más frecuentes y más grandes, con una mayor supervivencia de los alevines, que los alimentados exclusivamente con un producto comercial en escamas secas.[24][25][26] También se alimentan de esponjas marinas cuando se encuentran en libertad.
Su reproducción es algo más trabajosa pero tampoco nada imposible de acometer. Las parejas se forman (son monógamos) entre grupos de escalares inicialmente solteros. Se reconocen porque comienzan a defender (territorialidad) un lado del acuario frente a los demás. Una vez ocurre eso, es conveniente separar a la pareja o dejarla en un tanque lo suficientemente grande para que no sean molestados por los demás.
En algún momento de su idilio, la hembra comenzará a poner sus huevos sobre una hoja grande (suponiendo que se tienen plantas) o sobre una superficie plana y lisa. Luego el macho los fertilizará, es importante los cuidados del agua les agrada muy limpia, y a una temperatura de 28 °C permanentemente.
La eclosión de los huevos ocurrirá a las 48 horas de puestos y fertilizados, se notara una pequeña cola eclosionada del huevo, se notara sus múltiples vibraciones, ambos padres participarán de su cuidado y al quinto día estarán formados pero aun adheridos y juntos, al sexto día ya empezarán a nadar y sus padres los agarrarán con su boca y colocarán de nuevo junto con los otros, en ocasiones cambian a uno por uno, a distintos lugares del acuario. Los alevines son muy escurridizos y curiosos de modo que el cuidarlos demandará mucha atención y permanente cuidado por parte de los progenitores es importante mantener la luz de la pecera encendida en caso de que la reproducción sea en casa y apagar o poner algún tipo de bloqueo al filtro de cascada en caso de tener para así evitar que el filtro mate a los alevines.
Es usual que muchos de ellos se pierdan. Estarán sobre la hoja sobre la que han eclosionado mientras su padre los cuida de cerca. La hembra estará algo más lejos encargada de recoger con la boca a los que se aventuren más allá. Todo un espectáculo. Se les debe alimentar con Artemia salina recién eclosionada o preparados para crías de alimento seco fácilmente adquiribles en tiendas de mascotas.
Para una mayor sobrevivencia de los alevines se recomienda, al séptimo día, retirarlos del cuidado de sus padres, y colocarlos aparte. Para una mejor alimentación, es primordial que el agua sea de la misma pecera donde nacieron, y se mantenga con una buena oxigenación, pero no demasiado, porque podría matarlos. Además, es importante ponerle unas gotas de azul de metileno, para así evitar hongos inoportunos, y alimentarlos dos veces al día con artemia salina viva, filtrada y lavada, para evitar la mezcla de aguas salada y dulce. Cada vez que se alimentan, retirar del estanque el residuo de comida y los alevines que mueren, porque no todos sobreviven. La higiene y su tiempo es primordial en el cuidado. Luego de un mes, empezarán a obtener la forma, y se podrá empezar a alimentar con alimento comercial.
El desove de huevos lo harán cada 15 días, aproximadamente, en condiciones antes mencionadas. Es importante que, al menos una vez de por medio, dejar que sus padres los críen para evitar así traumas y que no vuelvan a desovar.
El escalar o pez ángel (Pterophyllum scalare) es una especie de pez de agua dulce perteneciente a la familia de los cíclidos. Es una de las especies de peces tropicales más populares en el mundo de la acuariofilia.
Harilik sirpuim ehk skalaar (Pterophyllum scalare) on sirpuime perekonda kuuluv kalaliik; laialdaselt kasvatatav akvaariumikala.
Sirpuim kasvab kuni 13 cm pikkuseks[viide?].
Sirpuimedel esineb soolist dimorfismi. Näiteks emaste kudemisava on isaste omast suurem ja ümaram ning suunatud taha[viide?].
Harilik sirpuim on akvaariumis arg kala, keda tuleb sageli sööta teistest kaladest eraldi[viide?]. Toiduks sobivad talle näiteks vesikirbud.
Sirpuim vajab kasvuks veetemperatuuri 23–25°[viide?]. Sobival veetemperatuuril (24°) võib ta akvaariumis kudeda. On tehtud kindlaks, et 26–27° juures vältab marjast koorumine 48 tundi[viide?].
Jaan Kaplinski on kirjutanud skalaarist luuletuse, mis on ilmunud kogus "Õhtu toob tagasi kõik" ("Oli kärekülm talveõhtu ...").
Harilik sirpuim ehk skalaar (Pterophyllum scalare) on sirpuime perekonda kuuluv kalaliik; laialdaselt kasvatatav akvaariumikala.
Sirpuim kasvab kuni 13 cm pikkuseks[viide?].
Sirpuimedel esineb soolist dimorfismi. Näiteks emaste kudemisava on isaste omast suurem ja ümaram ning suunatud taha[viide?].
Pterophyllum scalare Pterophyllum generoko animalia da. Arrainen barruko Actinopterygii klasean sailkatzen da, Cichlidae familian.
Eskalar arraina edo aingeru arraina. Nazioarteko scalar, escalare izenak euskaraz eskalar arraina ematen du. Beste hizkuntzetan erabiltzen den izenaren kalkoak euskaraz (ur hotzeko) aingeru arraina ematen du, baina kontuz, aingeru-arraina (Pomacanthus) Pomacanthidae familiako genero baten izen arrunta ere bada, koralezko uharrietan bizi dena.
Arrain honi buruzko lehenengo berria, Europan, 1911. urtean izan zen, Brasilgo Tapajós ibaitik Alemaniara hainbat arrain esportatu zirenean. Alemaniara bidali ziren arrain horietatik, eskalar arrain bikotea 75 $etan saldu zen, baina inork ez zekienez haien sexua bereizten, ausaz, bi ale aukeratzen ziren. Urte batzuk igaro ziren eta 1934. urtean, bikote baten ugalketa lortu zen Europa, lehen aldiz.
1823. urtean, Martin Lichtensteinek Scalaris Zeus izena eman zion Brasilen harrapatutako arrain bati, eta arrain hori Berlingo Museora eraman zen. Urte batzuk igarotakoan, Georges Cuvier-rek eta Achille Valenciennes-ek arrain bat hartu, eta Martinek harrapatutako arrain bera zela ez jakin gabe, Scalaris Platax deitu zioten.
1840.urtean, Johann Jakob Hechelek ziklido hau deskribatu zuen berriz ere, Rio Negron espezie bat atzematean. Gaur egun, eskalar, escalare, edo aingeru-arrain gisa ezagutzen da arrain mota hau.
Ziklido hauek kolore eta forma anitz izan ditzakete, izan ere, 229 mota eskalar existitzen dira Afrikan, Hego Amerikan, Sri Lankan eta Indian zehar banatuta.
Perun, Brasilen,Guyanan eta Kolonbian, hain zuzen ere, Ucayali, Solimões (Brasil) , Amazonas eta Esequibo (Guyana, Venezuela) ibaietan aurki dezakegu arrain hauen gehiengoa. Urtegi edo ibai lasaietan bizi dira, landaredi askoko guneetan eta haien habitatean ura oso gardena izaten da.
Bi metroko sakontasuna baino gutxiagoko ibaietan bizi dira, 30 - 60 metroko altuerako zuhaitzez inguratuta. Bizi diren ibaien ertzetan gramineo izeneko landareak daude, eta ur-emaria igotzen denean, landare hauek urpean geratzen dira. Haien artean, enbor eta zuhaitzetatik jauzitako adarrak daude, eskalar arrainek ezkutatzeko erabiltzen dituztenak.
Arrain taldekoiak dira eta akuarioan 5 gutxienez edukitzea komenigarria da, bestela depresio egoeran bizi dira maiz. Arrain hau oso gizartekoia da, eta beste arrain batzuekin bizi daiteke, espezie ezberdinekoak izanda ere. Dena den, kontuan hartu beharra dago orojalea denez, tamaina oso txikiko arrainekin egotea ez dela komeni, hauek jateko arriskua baitago.
Eskalarrei akuario altuak gustatzen zaizkie , bertikalean igeri egiten dutelako. Uraren tenperatura 24º - 26º C gradutara egon behar du. Haien habitateko uraren azidotasuna 6,0 - 8,0 pH-koa da, eta hobeezina 6,8koa da. Akuarioko uraren % 20a aldatu behar da hilabetero. Eskalar arrain batek 50 litroko bolumena behar du eroso bizi ahal izateko.
Arrain orojaleak dira eskalarrak. Elikadura egokiak garrantzia handia dauka haien ugalketan, hazkundean eta gorputzaren pigmentazioan. Bizirik dauden elikagaiak hobeak direla frogatuta dago, esate baterako, krustazeoak. Daphnia pulex Krustazeoarekin bakarrik elikatutako eskalarrak askoz errazago ugaltzen direla, eta errunaldietan arrainkume gehiago bizirik irteten direla frogatu da.
Hala ere, lehortutako elikagaiak ez dira haientzako txarrak, baizik eta kalitate baxuagokoak, hala nola koloretako ezkatak.
Arrain hauen ugalketa nahiko neketsua da, baina ez da ezinezkoa. Arrain gazteek bikoteak sortzen dituzte eta normalean taldeko handiena izaten da menderatzailea, bikote hoberena lortzeko borroka egiten duena. Bikote bat sortu dela jakitea erraza da, berehala akuarioaren toki zehatz batean finkatzen direlako, eta lurralde txiki bat ( enbor, harri edo landareen artean ) babesten dutelako. Nahiz eta arrain hauek monogamoak izan arrain bakar batekin bikote bat eratzen dutelako, haien monogamia ez da oso zorrotza, arrek haien bikotea alde batera uzteko eta beste eme batekin ugaltzeko joera baitute.
Urtarrileko ur-emarien igoeraren ondorioz, eskalar arrainen bikoteak ugaltzen hasten dira. Emeak erditzeko zorian daudenean obiduktu bat ateratzen zaie, arrautzak jartzeko, eta arrei esperma-hodi bat. Bikoteko bi arrainen artean, arrautzak kokatzeko landare, harri edo enbor bat aukeratu eta garbitzen dute, arrautzak han jartzean erraztasunez ez zikintzeko eta lizunez ez betetzeko.
Emeak arrautzak jartzen ditu eta arrak intseminatzen ditu. Ziklido guztiak bezala, baldintza normaletan lasaiak izan arren, ugalketa garaian eta errunaldia zaintzean oso oldarkorrak dira. Ugalketa arrakastatsu bat nahi izanez gero, komenigarria da bikotea beste akuario txikiago batean baztertuta uztea, beste arrainekin arazorik ez egoteko, ugalketa garaian oso oldarkorrak baitira.
Emeak arrautzak jartzen ditu eta arrak intseminatzen ditu. Ziklido guztiak bezala, baldintza normaletan lasaiak izan arren, ugalketa garaian eta errunaldia zaintzean oso oldarkorrak dira. Ugalketa arrakastatsu bat nahi izanez gero, komenigarria da bikotea beste akuario txikiago batean baztertuta uztea, beste arrainekin arazorik ez egoteko, ugalketa garaian oso oldarkorrak baitira.
Arrautzak behin jarrita, oso garrantzitsua da ura 28 gradutan mantentzea eta garbi egotea, arrautzetan lizunik ez agertzeko. Arrautzen eklosioa 48h igarotakoan gertatuko da. Eskalar arrainen kasuan, bikoteko bi kideek oso ondo zainduko du errunaldia, era agresiboan beste arrainen mehatxuren bat baldin badago. Lehenengo egunetan zehar, arrain jaioberriak arrautzei itsatsita biziko dira eta bitelo - zakuaz elikatuko dira, ez zaie janaririk eman behar. Bosgarren egunerako arrainkumeek aske igeri egingo dute, denek batera eta artemia izeneko krustazeoekin elikatu behar dira. Arrainkumeren bat taldetik bereizten bada, haien gurasoen batek ahoarekin hartu (ez beldurtu, ez dituzte jango) eta gainerako arrainkumeekin eramango du. Ohikoa da jaiotako arrainen kopuru handi bat hiltzea, eta kontu handia izan behar dugu ur-iragazkiarekin, potentzia handia izanez gero, arrainkumeak xurgatzea oso ohikoa baita.
Pterophyllum scalare Pterophyllum generoko animalia da. Arrainen barruko Actinopterygii klasean sailkatzen da, Cichlidae familian.
Lehtikala (Pterophyllum scalare) on kirjoahveniin kuuluva kala.
Lehtikala on litteä ja korkea, muistuttaa muodoltaan syrjällään uivaa lehteä. Pitkät evät korostavat lehtimäisyyttä. Aikuisen kalan korkeus evineen on yleensä korkeintaan 20 cm mutta suurimmillaan jopa 40 cm.[2] Lehtikaloista on useita värimuunnoksia.
Lehtikalat ovat kotoisin Amazonin alueelta.[1]
Lehtikala on kutuajan ulkopuolella pääsääntöisesti rauhallinen mutta saattaa syödä pienempiä kaloja ja jopa omia poikasiaan. Sitä pidetään yleensä tasakokoisten yksilöiden parvessa. Lehtikalan kanssa tulevat toimeen mm. kääpiörihmakalat.
Lehtikala voi kutea kotiakvaariossa[2]. Mätimunat ovat halkaisijaltaan noin 1 mm ja ne kuoriutuvat 3–5 päivän kuluttua kutuhetkestä.
Lehtikalat suosivat vettä, jonka pH on 6–7, kovuus 5–13 dGH eli melko pehmeä ja lämpötila 24–28 °C.[2] Lehtikalojen akvaarion tulisi olla korkeudeltaan vähintään 50 cm ja tilavuudeltaan 200 litraa. Joissain lähteissä mainitaan akvaarion korkeuden nyrkkisäännöksi että korkeuden tulisi olla kaksi kertaa korkeimman kalan korkeus. Lehtikala pitää turvepitoisesta vedestä, joten veden olisi hyvä olla turpeen läpi suodatettua tai turveuutteella valmistettua. Nämä kalat ovat hyvin nirsoja asuinpaikastaan.
Lehtikalalle kelpaavat kaikenlaiset hiutale- ja pellettiruuat. Myös elävää ravintoa on hyvä tarjota joskus. Ne myös syövät pakasteruokaa. Se on melko ahne joten asuinkumppanien on oltava tarpeeksi isoja.
Lehtikala (Pterophyllum scalare) on kirjoahveniin kuuluva kala.
Pterophyllum scalare
Le scalaire (Pterophyllum scalare) est une espèce de poissons d'eau douce de la famille des Cichlidés. L'espèce est originaire des régions humides d'Amérique du Sud. C'est l'espèce la plus commune du genre Pterophyllum en aquariophilie mais il existe d'autres espèces comme le Pterophyllum altum et le Pterophyllum leopoldi. Cela s'explique notamment par sa capacité d'adaptation, sa longévité (10 ans en moyenne) et la facilité de sa reproduction. Il est surtout apprécié pour sa forme élégante et la multitude de coloris disponibles.
Pterophyllum scalare était initialement nommé Zeus scalaris en 1823, puis plusieurs noms différents, comme Platax scalaris, Plataxoides dumerilii, Pterophillum eimekei, Pterophyllum dumerilii et Pterophyllum eimekei.
Il existe plus d'une centaine de variétés de scalaires, due notamment à des sélections volontaires dans les élevages asiatiques. Les scalaires ont un corps comprimé latéralement, avec des grandes nageoires dorsales et ventrales se terminant en filament, qui donnent au poisson une forme générale en delta. Au total le corps est plus haut que long. À l'âge de deux ans l'animal mesure 18 à 20 cm de haut pour 12 à 15 cm de long. Les nageoires pelviennes sont atrophiées formant de longs filaments. Les spécimens sauvages sont argentés avec des rayures noires. Les spécimens d'élevage sont argentés zébrés de noir, marbrés de noir, dégradés ou albinos et peuvent avoir du bleu sur les nageoires ventrales et dorsales. Le scalaire est capable de changer temporairement de couleur en fonction de son humeur ou du stress, par exemple un scalaire argenté rayé de noir peut devenir totalement argenté en quelques secondes en effaçant ses rayures noires.
Il est impossible de le repérer chez les jeunes. Les mâles et les femelles ont une forme identique. En période de frai l'organe sexuel est visible et permet alors de les différencier. L'organe du mâle est pointu et dirigé vers l'avant, tandis que l'organe de la femelle est arrondi et dirigé vers l'arrière. Une méthode a été proposée par M.Garnaud de l'Institut Océanographique de Monaco: chez le mâle, la ligne abdominale est presque droite tandis que chez la femelle, elle est convexe et brisée par une cassure à la naissance de la nageoire anale. Ce dimorphisme n'est généralement pas assez accentué pour établir le sexe[1]. Il en est de même pour la théorie voulant que le mâle présente un gibbosité frontale. Cette méthode ne permet pas de déterminer le sexe de manière fiable, certaines femelles pouvant présenter cette caractéristique.
Les scalaires sont originaires d'Amérique du Sud. Ils vivent dans le bassin central de l'Amazone et ses affluents, au Brésil, en Guyane, dans l'Orenoque en Colombie, au Venezuela et au Pérou[2]. En particulier les rivières Ucayali, Solimões du bassin de l'Amazone, ainsi que les cours d'eau de l'Amapa, au Brésil, le fleuve Oyapock en Guyane française et au Brésil, et enfin le fleuve Essequibo en Guyana.
Le scalaire vit dans les marais ou les terres inondés où la végétation est dense et l'eau claire ou vaseuse.
Le scalaire est carnivore. Dans son milieu naturel, il fouille la vase où il trouve de petites larves qui constituent la base de son alimentation. Le scalaire est un chasseur, il gobera les insectes tombés dans l'eau, les alevins et autres petits poissons. En captivité, il se montre peu exigeant sur la qualité des aliments, mais une alimentation variée lui est nécessaire. Il accepte toute sorte de nourriture aquariophile, notamment les flocons ou les granulés, mais surtout la nourriture vivante ou congelée (artémias, vers de vase...) disponible dans les animaleries traditionnelles. Il faut éviter de leur donner du cœur de bœuf comme pour les Discus (ce qui intensifie leur couleurs mais perturbe leur digestion). Lors de l'acquisition de spécimen sauvage, plus difficile et parfois extrêmement difficile à acclimater en aquarium, les scalaires apprécieront les petites proies vivantes tel que les nourritures fraiches classiques (vers rouge, artémias, krills) mais aussi celle comme les alevins d'autres espèces ou tout petit tétra. Un certain nombre d'alevins d'espèces dites « invasives » en aquarium (espèces pondant plus de 500 alevins par pontes..) sont parfois utilisés comme nourritures vivantes et stimulantes pour une meilleure acclimatation.
Le scalaire est un poisson territorial, qui vit, au minimum en groupe de cinq à six individus. Lorsque le poisson est adulte, des couples se forment spontanément. La fidélité à vie des Scalaires n'est pas toujours une réalité et il n'est pas rare de voir des couples « divorcer » ou pondre beaucoup trop régulièrement (épuisement de la femelle). Et souvent, un couple de Scalaires se retrouve dans de trop petits volumes (parfois moins de 100 litres,) ce qui entraîne parfois une mauvaise croissance ou des comportements aberrants.[réf. nécessaire]
Le Scalaire peut être associé avec bonheur avec d'autres espèces amazoniennes ayant des besoins similaires comme le cardinalis (Paracheirodon axelrodi) ou les nez rouge (Hemmigramus rhodostomus). Il est également très joueur avec ses congénères surtout quand ils sont jeunes et ils suivent la personne qui les nourrit.
Lors du frai, les géniteurs deviennent très agressifs et chassent tous les poissons qui passent à proximité des œufs. Le mâle possède deux gonopodes car il est fréquent que durant les bagarres les mâles arrachent les gonopodes . Le couple formé a tendance à se bagarrer avant la ponte, le mâle tentant de stimuler la femelle à pondre. Puis les partenaires nettoient un support (feuille, paroi du filtre, vitre). La femelle passe alors sur la feuille en y déposant ses œufs, le mâle la suivant de près pour les féconder. La ponte peut durer deux heures. De bons parents défendront et surveilleront les œufs (plusieurs pontes sont nécessaires pour qu'ils apprennent à s'en occuper). Les œufs non fécondés blanchissent, les parents les enlèvent. Au bout de quelques jours, les larves apparaissent toujours accrochées au support. Les parents les mâchouillent en douceur pour les libérer. Les larves, qui disposent d'une réserve vitelline, restent accrochés au support de ponte durant 5 à 7 jours (suivant la température) avant de commencer la nage libre et de chercher à se nourrir. Les parents, attentifs, récupèrent les alevins égarés pour les remettre dans le périmètre de ponte.
Comme tous les poissons, les scalaires sont sensibles à la qualité de leur milieu. Une eau propre les fortifie tandis que la saleté et la pollution les fragilise. Dans des conditions optimales un scalaire peut vivre jusqu'à 15 ans. Ses grandes nageoires sont fragiles, et peuvent subir des nécroses, ou être arrachées par des prédateurs ou d'autres poissons du bac.
Les spécimens d'élevages et de sélections sont présents dans les aquariums du monde entier, en particulier en Asie de l'Est, en Europe et aux États-Unis. Le but étant d'offrir une plus grande variété de coloration et même de forme au grand public. Ainsi des spécimens albinos, voile (plus encore que la normal), multicolore et aux appellations des plus farfelus sont apparus et aujourd'hui disponible même dans les plus petites de nos animaleries.
Les conditions adéquates pour les scalaires sont une température de l'eau comprise entre 25 et 28 °C, une dureté comprise entre 5 et 10 °GH et un pH compris entre 6 et 7. Les scalaires sont très sensibles à la qualité de l'eau (une quantité trop importante de nitrites entraîne une détérioration des nageoires et, à terme, la mort des scalaires - ce qui est valable pour n'importe quel autre poisson). Vu leur taille, l'aquarium doit être spacieux. De plus, ils doivent vivre par groupe de 6 individus minimum pour assurer une bonne entente du groupe (cela permet de mieux répartir l’agressivité des dominants). Par conséquent, un bac d'au moins 150 cm de long, 40 cm de large et 60 cm de hauteur (soit 150*60*40 = 360 litres) constitue le minimum pour leur maintenance. Dans le cas contraire, si l'on maintient des scalaires dans un volume inadapté et trop petit pour eux, ils risqueront d'être atteint de nanification (maladie causé par l'homme uniquement)[réf. nécessaire]:
Par conséquent, la durée de vie des poissons atteints de nanification est nettement réduite. La nanification est une maladie lente et douloureuse, c'est pourquoi il faut éviter à tout prix la maintenance de poissons (quels qu'ils soient) dans des volumes inadaptés à leur besoins.
Les scalaires apprécient les grandes plantes, et de l'espace pour nager. Ils aiment la viande, et dévorent volontiers les petits poissons de moins de 4 cm tels que les Guppy ainsi que les petites crevettes. Ils acceptent tous types de nourriture du commerce (congelée, lyophilisée, vivante) avec une préférence pour la nourriture vivante. Une nourriture variée est préférable pour leur santé. Les poissons joueurs, tels que le Puntius tetrazona ont tendance à venir leur mordre les nageoires.
Une fois les œufs déposés par les parents, les feuilles des plantes sur lesquelles ils ont été posés sont retirées et placées dans un aquarium plus petit (50 litres), mettre un bulleur à proximité pour reproduire la ventilation naturelle des parents, afin d'éviter la pourriture des œufs. Les alevins en âge de nager sont nourris avec des artemias plusieurs fois par jour, et un filtre puissant assure une qualité optimale de l'eau. Le filtre est équipé d'un grillage fin pour éviter d'aspirer les alevins.
Pterophyllum scalare
Le scalaire (Pterophyllum scalare) est une espèce de poissons d'eau douce de la famille des Cichlidés. L'espèce est originaire des régions humides d'Amérique du Sud. C'est l'espèce la plus commune du genre Pterophyllum en aquariophilie mais il existe d'autres espèces comme le Pterophyllum altum et le Pterophyllum leopoldi. Cela s'explique notamment par sa capacité d'adaptation, sa longévité (10 ans en moyenne) et la facilité de sa reproduction. Il est surtout apprécié pour sa forme élégante et la multitude de coloris disponibles.
Pterophyllum scalare, comunemente chiamato scalare o pesce angelo è un pesce tropicale d'acqua dolce appartenente alla famiglia Cichlidae.
Questo ciclide è diffuso nel bacino del Rio delle Amazzoni, nonché nei fiumi Ucayali, Solimões e Amapá (Brasile), il fiume Oyapock (Guiana francese) e nell Essequibo (Guyana).
Abita le acque calme (anche paludose) ricche di piante acquatiche (compresa la foresta inondata), sia limpide che torbide e fangose.
Lo scalare è caratterizzato da un corpo alto, molto compresso ai fianchi. Il profilo dorsale è alto ma arrotondato, così come quello ventrale, più pronunciato. La pinna dorsale e quella anale sono molto alte, sorrette da lunghi raggi, che si riducono e diventano più sottili verso la parte terminale della pinna. Le pinne ventrali sono filiformi, formate da pochi raggi duri. La pinna caudale è a delta, molto ampia, con i raggi laterali allungati.
La livrea selvatica presenta un fondo argenteo (con dorso giallastro e ventre tendente al bianco) con quattro strisce verticali bruno-nere (sette nella livrea giovanile).
L'allevamento per mano dell'uomo ha portato a selezionare numerose varietà, le più diffuse dei quali presentano pinne molto sviluppate. Le livree oggi esistenti sono numerose.
Nome Descrizione Immagine Wild Livrea originaria, 3 linee verticali brune, piccole screziature e riflessi metallici Silver Simile alla forma selvatica, hanno corpo grigio argenteo: 3-5 linee nere verticali corrono verticalmente dal dorso al ventre. La prima attraversa l'occhio, l'ultima la radice della pinna caudale Zebra Rispetto alla forma selvatica presentano più linee verticali brune, ravvicinate tra loro White Presentano corpo bianco e pinne bianco trasparenti. Il dorso è giallastro. In foto White Pearlscale Marble Presentano un colore di fondo bianco argenteo, testa e dorso giallo oro, e una marmorizzazione nera più o meno fitta su corpo e pinne Gold Marble Presentano un corpo giallo oro tendente all'arancio, con macchie nere Albino Presentano un corpo bianco o giallastro, a volte con disegni giallo chiari appena percettibili. Gli occhi sono rossi. In foto, Albino Pearlscale Black Presentano un corpo nero velluto, a volte con disegni bruni appena percettibili Koi Presentano un fondo bianco, screziato di arancione e nero, come le carpe koi Leopard Presentano un fondo argenteo con riflessi metallici, e screziature brune e bronzee su corpo e pinne Half Black Presentano un fondo argenteo con riflessi metallici: la parte finale del corpo, peduncolo caudale e coda compresi, sono girigio scuro, tendente al nero. Un esemplare ha maggior valore se la prima parte del corpo non presenta alcuna macchia scura, e la parte scura è tendente al nero velluto. In foto, Hal Black Veil Veil Presente in tutte le varietà, possiedono pinne molto sviluppate, a velo, appunto. In foto, White Veil Pearlscale Presente in tutte le varietà, possiedono scaglie dalla superficie irregolare, che riflettono la luce, dando al pesce un effetto madreperlaceo. In foto, White Pearlscale Philippine Blue Di recente selezione ad opera di allevatori delle Filippine, queste varietà presentano riflessi blu-verdi metallizzati su corpo e pinne. Il gene "Philippine Blue" è stato selezionato su White, Black, Albino, Silver e altre varietà, ottenendo esemplari molto interessanti. In foto, Philippine Blue BlackLo Scalare forma coppie monogame che rimangono fedeli tutta la vita: se uno dei due dovesse morire, difficilmente, ma non impossibile, l'esemplare rimasto trova un altro compagno. Solo in casi rari può accadere che il maschio trovi una femmina pronta alla deposizione, nonostante già esista la coppia, e possa rompere questo legame per formare un nuovo nido con la nuova compagna. Qualche giorno prima della deposizione, la coppia inizia a ripulire accuratamente la foglia di una pianta sulla quale verranno fatte aderire le uova. Durante la deposizione la femmina e il maschio passano a turno sulla superficie della foglia: la femmina depone le uova e il maschio la segue nei suoi passaggi rilasciando gli spermatozoi. A deposizione avvenuta, la coppia cura le uova e sorveglia il territorio finché queste non si schiudono. Le cure parentali consistono nella rimozione delle uova non fecondate e nell'ossigenazione, favorita dal ricambio dell'acqua che i genitori assicurano tramite rapidi e ripetuti movimenti a ventaglio delle pinne pettorali. Una volta avvenuta la schiusa, i genitori continuano a curare gli avannotti per alcuni giorni, abbandonandoli poi al loro destino.
Ha dieta onnivora: si nutre di piccoli pesci (specialmente avannotti), vermi, insetti e vegetali.
Lo scalare è sicuramente uno dei pesci d'acquario d'acqua dolce più conosciuto, che ha contribuito a rendere i ciclidi la famiglia più allevata.
Va allevato in gruppo a temperature tra 24 °C e i 30 °C. Quando si forma una coppia, questa va isolata in un altro acquario per la riproduzione e l'accudimento della prole. Dato che cresce fino a 15 cm di lunghezza e 20 cm d'altezza (e avendo un nuoto statico) si consiglia un acquario alto e lungo di dimensioni 100x60x60 (360 litri) per 5-6 esemplari[1].
Pterophyllum scalare, comunemente chiamato scalare o pesce angelo è un pesce tropicale d'acqua dolce appartenente alla famiglia Cichlidae.
Paprastasis skaliaras (lot. Pterophyllum scalare) – daugiaspalvių ešeržuvių (Cichlidae) šeimos žuvis, kurią 1823 m. pirmą kartą aprašė tyrinėtojas Martinas Lichtenšteinas.
Paprastasis skaliaras sutinkamas Amazonės ir Negro upių baseinuose, vadinamojo „juodojo vandens“ srityse. Mėgsta ramias vietas, užutėkius. Pasak M. Iljino, į Europą šios žuvys pirmą kartą atvežtos 1909 m.
Dėl stipriai išilgėjusių nugarinio ir analinio pelekų, kūno forma primena pusmėnulį. Dubens pelekai evoliucionavo į ūselius panašias ataugas. Kūnas iš šonų stipriai suspaustas. Žuvies šonuose yra kelios vertikalios, tamsios juostos, kurių paprastai būna keturios. Gamtinė forma turi sidabrinį kūną su raudonomis akimis, bet akvariumininkai yra išvedę daugybę porušių ir hibridų, kuriuos išvedė sukryžminę su artima rūšimi – Pterophyllum eimekei. Selekcininkų darbo rezultatas – didelis kiekis spalvinių variacijų, nuo auksinių iki juodų. Lytinis dimorfizmas yra labai nežymus. Patinas turi iškilesnę kaktą.
Nežiūrint į paplitusią nuomonę, skaliarai yra gana nepretenzingi, nors neteisingai prižiūrint gali užsikrėsti įvairiomis ligomis, todėl juos sunku prižiūrėti nepatyrusiems akvariumininkams. Skaliarams būtinas erdvus akvariumas (ne mažiau 50 l, geriausia nuo 80 l) ir švarus, nerūgštus vanduo (pH 6-7,5), kurio temperatūra 24-26 °C.
Pašarą geriau naudoti gyvą (uodo trūklio lervas, dafnijas), bet tinka ir kokybiškas sausas pašaras (dribsniai). Nerekomenduojama duoti tubifeksų, nes nuo jų skaliarai riebėja ir praranda gebėjimą daugintis, o kartais ir nugaišta.
Skaliarų lyties nustatymas yra sudėtingas, o klaidos tikimybė gana didelė. Todėl dauginimuisi atrenkama grupė suaugusių žuvų (ne mažiau kaip 6 individai), kurios gyvendamos viename akvariume susiporuoja (nors ir tokiu atveju, kartais įvyksta nesusipratimų, nes trūkstant patelių vienas iš patinėlių pradeda imituoti santykius).
Dauginimuisi atrinkta pora perkeliama į atskirą akvariumą (ne mažesnį kaip 60 l), o vandens temperatūra pakeliama iki 28-30 °C. Vandens rūgštingumas ir kietumas – tokie kaip ir auginimo akvariume. Žuvys gausiai maitinamos.
Skaliarai ikrus deda ant augalų lapų, kurie palinkę 30-45° kampu. Todėl kaip substratas nerštui naudojamas, pavyzdžiui, kriptokorinos lapas, kai kurie akvariumininkai specialiai, palenkę tinkamu kampu, pakabina žaliai nudažyto plastiko ar organinio stiklo plokštelę.
Prasidėjusio neršto požymiai – padidėjęs žuvų domėjimasis substratu. Jos pradeda kruopščiai valyti pasirinktą lapą nuo nešvarumų. Po to patelė išleidžia ant jo ikrus, o patinėlis juos apvaisina. Tolimesni veiksmai priklauso nuo akvariumininkų: vieni palieka porą rūpintis ikrais ir mailiumi, kiti, baimindamiesi, kad žuvys sunaikins ikrus, perkelia jas iš neršyklos ir ikrais rūpinasi patys.
Paprastasis skaliaras (lot. Pterophyllum scalare) – daugiaspalvių ešeržuvių (Cichlidae) šeimos žuvis, kurią 1823 m. pirmą kartą aprašė tyrinėtojas Martinas Lichtenšteinas.
Ikan Angel (Pterophyllum Sclare)[1] berbentuk pipih dan hujung mulutnya tajam. Sirip dorsal dan analnya terbuka lebar ke arah ekor. Di bahagian dada terdapat sepasang sirip yang terjuntai menjangkau ke ekor berwarna putih. Warna di bahagian bawah tubuhnya kelabu berkilat. Di bahagian atas kepalanya coklat kehitaman. Ikan ini boleh membesar sehingga 15cm. Morfologinya yang berbentuk cakera dan suka berenang di pertengahan akuarium menjadikan ia sangat digemari sebagai ikan hiasan. Ikan ini tahan lasak dan pemakanannya mudah. Ia diberi makan Blood worm, Daphnia sd., Moina sp., jejentik dan pelet. Ikan ini sesuai diternak secara berkumpulan. Ikan jantan mempunyai badan lebih besar daripada ikan betina. Jika dipandang dari atas kelihatan perutnya pipih dan kepalanya lebih besar. Bahagian atas antara mulut dan sirip dorsal (dahi) berbentuk cembung. Warnanya lebih terang. Liang genitalnya kecil panjang dan berbentuk 'V'. Ikan betina bersaiz lebih kecil. Pandangan dari atas kelihatan perutnya lebih besar dan kepalanya lebih kecil. Bahagian antara mulut dan sirip dorsal rata. Warnanya tidak secerah ikan jantan. Liang genitalnya lebih tebal dan membengkak berbentuk 'U' apabila ikan telah matang. Tabiat ikan betina juga kurang agresif daripada ikan jantan.
Apabila ikan angel jantan dan betina yang matang mendapat pasangan yang sesuai ia akan sentiasa berdua-duan, dan akan mencari permukaan untuk bertelur. Ikan angle melakukan pesenyawan luaran. Telur mereka boleh menjangkau hingga 800 biji.
Ikan Angel (Pterophyllum Sclare) berbentuk pipih dan hujung mulutnya tajam. Sirip dorsal dan analnya terbuka lebar ke arah ekor. Di bahagian dada terdapat sepasang sirip yang terjuntai menjangkau ke ekor berwarna putih. Warna di bahagian bawah tubuhnya kelabu berkilat. Di bahagian atas kepalanya coklat kehitaman. Ikan ini boleh membesar sehingga 15cm. Morfologinya yang berbentuk cakera dan suka berenang di pertengahan akuarium menjadikan ia sangat digemari sebagai ikan hiasan. Ikan ini tahan lasak dan pemakanannya mudah. Ia diberi makan Blood worm, Daphnia sd., Moina sp., jejentik dan pelet. Ikan ini sesuai diternak secara berkumpulan. Ikan jantan mempunyai badan lebih besar daripada ikan betina. Jika dipandang dari atas kelihatan perutnya pipih dan kepalanya lebih besar. Bahagian atas antara mulut dan sirip dorsal (dahi) berbentuk cembung. Warnanya lebih terang. Liang genitalnya kecil panjang dan berbentuk 'V'. Ikan betina bersaiz lebih kecil. Pandangan dari atas kelihatan perutnya lebih besar dan kepalanya lebih kecil. Bahagian antara mulut dan sirip dorsal rata. Warnanya tidak secerah ikan jantan. Liang genitalnya lebih tebal dan membengkak berbentuk 'U' apabila ikan telah matang. Tabiat ikan betina juga kurang agresif daripada ikan jantan.
De maanvis (Pterophyllum scalare) behoort tot de cichliden (Cichlidae). Hij heeft een hoge rug, is ongeveer 10 tot 15 centimeter lang en 18 tot 25 centimeter hoog. De maanvis is geen snelle zwemmer. Hij houdt zich niet graag in open water op, maar laat zich liever door stromingen meedrijven door riet en plantenmassa's. De maanvis heeft een voorliefde voor de Vallisneria.
De soort komt voor in Zuid-Amerika: de rivieren van Guyana en Noord-Brazilië zijn de meest algemene vanggebieden.
Er bestaat enige verwarring over de naam van deze vis en die van de maanvis (Mola mola), een bij ons inheemse zoutwatervis die in het Nederlands ook bijna altijd maanvis genoemd wordt. De maanvis (Pterophyllum scalare) wordt daarom soms ook de gewone maanvis genoemd.
Dit is zeer lastig te zien. Soms is het mannetje wat intenser van kleur maar dit geeft geen uitsluitsel. Alleen tijdens de paring is het verschil duidelijk, dan heeft het vrouwtje een geslachtspapil (net voor de anaalvin)
De maanvis (Pterophyllum scalare) behoort tot de cichliden (Cichlidae). Hij heeft een hoge rug, is ongeveer 10 tot 15 centimeter lang en 18 tot 25 centimeter hoog. De maanvis is geen snelle zwemmer. Hij houdt zich niet graag in open water op, maar laat zich liever door stromingen meedrijven door riet en plantenmassa's. De maanvis heeft een voorliefde voor de Vallisneria.
De soort komt voor in Zuid-Amerika: de rivieren van Guyana en Noord-Brazilië zijn de meest algemene vanggebieden.
Er bestaat enige verwarring over de naam van deze vis en die van de maanvis (Mola mola), een bij ons inheemse zoutwatervis die in het Nederlands ook bijna altijd maanvis genoemd wordt. De maanvis (Pterophyllum scalare) wordt daarom soms ook de gewone maanvis genoemd.
Skalare er den mest kjente arten i skalareslekten. Den er populær som akvariefisk på grunn av at den er relativt hardfør og på grunn av dens spesielle utseende.
Den er relativt fredelig (til ciklide å være), men kan jakte på småfisk. Akvariet bør være minst 50 cm høyt. Normalt er skalaren rundt 4-5 cm lang når den kjøpes i akvarieforretningen, men den eter mye og vokser fort, og blir opptil 16 cm lang. Den krever derfor mye plass, god filtrering, og regelmessige vannbytter.
Naturformen av en frisk skalare kan bli ca. 10-12 år gammel i fangenskap. Avlsformene blir sjelden eldre enn 8-10 år.
Skalaren lever oftest i mindre grupper, men kan klare seg alene i akvarium. Skalaren er en pardannende substratruger som leker fritt. Antallet egg kan være opp mot 1000 per lek, men det er mer vanlig med 100-300 stykker. Eggene legges samlet, oftest på en vertikal overflate. I naturen benyttes nesten alltid nedhengende trerøtter som substrat, mens akvarielevende skalarer ofte foretrekker større, harde blader, eller til og med direkte på akvarieglasset. Innvendige filtere og varmekolber er også populære. Egg og yngel passes av foreldrene. Som ungfisker er de stimdannende, og først som voksne danner de par og blir noe territorielle.
Det finnes mange ulike fremavlede varianter av skalaren. Noen fargevarianter er «marmor-», «sort», «spøkelses-» og «gullskalare». Man finner også varianter med forlengede finner. Naturformen er sølvgrå (og kalles derfor «silver»), med loddrette sorte bånd.
Viltfangede skalarer har en rankere holdning og en mer symmetrisk kropp enn avlsvariantene. Skalarer som nedstammer fra Peru går også for å ha en noe høyere kroppsform enn skalarer fra Amazonas.
Slike eksemplarer kan for et utrent øye ligne på altumskalarer, som ligger mye høyere i pris enn vanlige skalarer. Disse blir da også ofte solgt som altumskalarer. Hvis man ikke er sikker på at man selv klarer å se forskjell på artene, bør man være svært forsiktig med å kjøpe altumskalarer, både fra private og fra zoo-butikken.
Skalare er den mest kjente arten i skalareslekten. Den er populær som akvariefisk på grunn av at den er relativt hardfør og på grunn av dens spesielle utseende.
Den er relativt fredelig (til ciklide å være), men kan jakte på småfisk. Akvariet bør være minst 50 cm høyt. Normalt er skalaren rundt 4-5 cm lang når den kjøpes i akvarieforretningen, men den eter mye og vokser fort, og blir opptil 16 cm lang. Den krever derfor mye plass, god filtrering, og regelmessige vannbytter.
Naturformen av en frisk skalare kan bli ca. 10-12 år gammel i fangenskap. Avlsformene blir sjelden eldre enn 8-10 år.
Skalar[2], żaglowiec skalar[3] (Pterophyllum scalare) – ryba słodkowodna z rodziny pielęgnicowatych. Nazwa zwyczajowa "żaglowiec" wywodzi się ze względu na kształt płetw odbytowej i grzbietowej przypominających żagiel. W literaturze polskiej pojawiał się również pod nazwą ryba księżycowa[4]
Występuje gromadnie w górnym i środkowym biegu rzeki Amazonka wraz z jej dopływami. Można ją też spotkać w dorzeczu rzek Orinoko (Wenezuela), Essequibo w Gujanie.
W swym środowisku żyje wśród korzeni i roślin. Jej naturalny silnie spłaszczony kształt ułatwia przepływanie między roślinnością i pozwala na ukrycie się.
Żaglowiec po raz pierwszy został przebadany i opisany przez niemieckiego badacza Lichtensteina w 1823 roku, a ten zaliczył go do ryb morskich, tak naprawdę jednak jest to ryba słodkowodna. W 1840 roku austriacki ichtiolog Johann Jakob Heckel, zauważył różnicę i stworzył dla skalara osobny rodzaj Pterophyllum. Wszystkie opisy badaczy były oparte na zakonserwowanym materiale. Pierwszego żywego skalara przywieziono do Europy dopiero w 1911 roku, a do USA w 1913. Po raz pierwszy w 1914 roku Josef Cvancar mieszkający w Hamburgu rozmnożył te ryby[5]. W Polsce pierwsze okazy pojawiły się dopiero w 1922 roku[6].
Ryba stadna, pokojowo usposobiona do innych "współtowarzyszy". Nie potrafi bronić się przed rybkami agresywnymi i bardzo ruchliwymi (np. brzanka sumatrzańska podgryza jej płetwy). Po osiągnięciu dojrzałości płciowej i dobraniu się w pary podczas tarła może być agresywna. W warunkach hodowlanych skalar żyje ok. 15 lat.
Długość ciała osiąga 15 cm a wysokość 35 cm[7]. Posiada więc stosunkowo krótkie ciało, co wiąże się ze znacznym jego ścieśnieniem[8]. Taki kształt, jak również rozszerzenie go w dół i w górę przez bardzo wysokie płetwy nieparzyste powoduje, że ryba zajmuje więcej przestrzeni w pionie niż w poziomie. Wyklucza to możliwość robienia przez skalara gwałtownych zwrotów, toteż charakter tych ryb jest łagodny[9]. Dzikie skalary są srebrzyste z kilkoma pionowymi ciemnymi pasami nachodzącymi na płetwy grzbietową i odbytową[10], a wśród osobników wyhodowanych sztucznie zdarzają się czarne lub nakrapiane odmiany[9].
Są to duże pielęgnice i wymagają dużego (wysokiego) zbiornika. Optymalne w warunkach domowych jest akwarium minimum 200 l i większe, które ma co najmniej 50 cm wysokości od podłoża do powierzchni wody i w którym skalary swobodnie będą mogły się poruszać. Ryby lubią zbiornik z powierzchnią wody przykrytą pływającymi drobnymi roślinkami dającymi lekki cień. Akwarium powinno być obsadzone roślinami dużymi tak aby mogły swobodnie poruszać się między nimi (np. kryptokoryna, nurzaniec, lotos tygrysi, kabomba, moczarka, żabienica)
Temperatura optymalna 24 – 26°C. Przejściowo znosi temperaturę poniżej 22 °C, potem może nastąpić jej śmierć. W temperaturze niższej niż 20°C dorosłe skalary chorują na pleśniawkę rogówki oka[11]
PH wody ok. 6,5 do 7,5, tzw. "kranówka". Hodowane formy skalarów, najczęściej dostępne w sklepach, są już do takiej wody "przystosowane" jak również do twardości wody. Ryba aktywniejsza, gdy otrzymuje "zastrzyk" świeżej, dobrze natlenionej wody (okresowa wymiana wody).
Ryba wszystkożerna, pokarm żywy – rureczniki (tubifex), larwy komarów, ochotki, plankton, rozwielitka, oczliki, siekane dżdżownice (wyczyszczone), małe rybki znajdujące się w akwarium (narybek gupika, mieczyka, molinezji i innych małych ryb), pokarm suszony – mielony, płatkowany lub granulowany (dostępny w sklepach zoologicznych), żółtko jajek (ostrożnie), pokarm mrożony (np. ochotka).
Płeć dorosłych skalarów jest trudna do odróżnienia. Doświadczeni hodowcy odróżniają samca po niewielkim garbie tłuszczowym znajdującym się na czole. Dorosłe osobniki osiągają dojrzałość płciową po ok. 7-10 miesiącach, żyjąc gromadnie w grupie same się dobierają. Następnie wyszukują sobie miejsce, w którym dojdzie do tarła. W tym okresie para ta staje się "agresywna". Przepędza inne ryby przebywające w akwarium ogólnym, w stosunku do swojego gatunku potrafi być bardzo agresywna. Rozpoczynają od wyboru miejsca, na którym ma zostać złożona ikra. Rodzaj Pterophyllum należy do fitofilnych przedstawicieli rodziny pielęgnic, co oznacza, że składają jaja na sztywnych szerokich liściach roślin wodnych[11]. Wybierają duże liście roślin wodnych (np. żabienic), które później dokładnie oczyszcza z glonów i osadów.
W tym czasie u samicy pojawia się brodawka płciowa, tzw. "pokładełko" (samica posiada tę część bardziej tępą, zaokrągloną, samiec natomiast ma tę część mniejszą, bardziej ostrą), za pomocą którego samica przykleja ikrę w wybrane wcześniej miejsce.
W warunkach hodowlanych miejscem takiego składowania może być duży liść, a z braku tych liści, potrafią złożyć ikrę na dużym, płaskim kamieniu, kawałku szyby w kolorze zielonym lub też bezpośrednio na szybie akwarium. W czasie składania ikry samica posuwając się po liściu lub innym przedmiocie układa ikrę w paseczki jedno przy drugim. Samiec, posuwając się w ślad za samicą zapładnia ikrę, tarło to trwa ok. 1-2 godzin, w zależności od "spokoju" wokół miejsca tarła. Dorosła samica (ikrzak, ikrzyca) może złożyć nawet do 1000 sztuk ziaren ikry.
Skalary wykazują w pewnym stopniu troskę rodzicielską. Wybierają spleśniałą ikrę, aby nie zarażała reszty, jednak po wykluciu się larw osobniki rodzicielskie nie potrafią podnieść potomstwa, które spadło na podłoże, co najczęściej skutkuje ich śmiercią[12]. Dochodzi do tego pomimo obecnego u larw narządu czepnego zwanego cementowym. Rozwija się w okolicy głowy, a służy do przyczepiania się do roślin lub przedmiotów[13]. Niektóre formy hodowlane utraciły instynkt macierzyński i nie opiekują się potomstwem[14]. Opiekują się ikrą około 2- 3 godzin (przy korzystnych warunkach potrafią nawet 2-3 dni) po czym ikra zostaje zjedzona przez rodziców lub "podkradana" przez inne ryby.
W hodowli własnej, gdy dojdzie do tarła w akwarium "ogólnym" należy wyjąć ikrę wraz z odciętym liściem, kamieniem itp., na którym jest złożona ikra, następnie przenieść ikrę do osobnego zbiornika lub kotnika (mała klatka umieszczana wewnątrz akwarium). Liść lub inny przedmiot należy osadzić "w podłożu", przy nim można ustawić "młynek", który napędzany za pomocą pompki powietrznej wprawia w ruch wodę, dostarczając ikrze w sposób ciągły świeżą, dobrze natlenioną wodę. W ten sposób zastępuje się parę rodziców, którzy w warunkach naturalnych ciągle wachlują płetwami nad ikrą dostarczając świeżej i natlenionej wody. Aby zapobiec ewentualnemu psuciu się ikry, do wody można dodać słaby roztwór (trypaflawiny lub błękitu metylenowego).
Psującą się ikrę (biały nalot na ziarenku ikry) należy ostrożnie usuwać z miejsca złożenia ikry aby nie zarażać innych ziarenek po czym należy je usunąć z akwarium.
Ikra rozwija się ok. 2-4 dni, w tym czasie można zaobserwować "ruch", następnie larwy "odrywają się" od miejsca i opadają na dno zbiornika. Młode rybki(raczej larwy) leżą na dnie zbiornika lub lekko unoszą się w toni wodnej.
Za pożywienie na pierwsze dni wystarcza im zawartość woreczka żółtkowego (ok. 3-5 dni). Po tym czasie młode rybki zaczynają rozpływać się w poszukiwaniu pokarmu. Pokarmem takim w początkowym okresie karmienia są: nicienie "mikro", żywy mikroplankton zwierzęcy (np. pierwotniaki), bardzo drobno zmielony (w maszynce) suchy pokarm typu roślinnego, żółtko z jajka ( bardzo ostrożnie podawać gdyż nadmiar zatruwa wodę).
Temperatura wody w okresie tarła i rozmnażania się ikry powinna wynosić około 28-32 °C.
Dobrana para skalarów w dobrych warunkach składa ikrę "cyklicznie" (co 4-5 tygodni).
Lasy znajdujące się w okolicy Amazonki, czyli rzeki będącej naturalnym środowiskiem skalara, są sezonowo przez nią zalewane. W tym okresie ryby zamieszkujące Amazonkę, pływając wśród zalanych roślin, przyczyniają się do rozprzestrzeniania ich nasion na znaczne odległości.
Amazonka i tereny z nią sąsiadujące są dotknięte działalnością człowieka, zarówno historycznie jak i obecnie. Obecnie większość tych obszarów jest wykorzystywana w rolnictwie i gospodarce leśnej przez drobnych rolników[15]. Jednak nie stwarza to zagrożenia dla skalarów, gatunek ten stale liczy wiele osobników żyjących w naturze, jak również hodowany jest na wszystkich kontynentach.
Duże ryby wśród ludności lokalnej uznawane są za przysmak i dodawane do jadłospisu.
Do rodzaju Pterophyllum należą jedne z najbardziej znanych i popularnych pielęgnic, często spotykane w akwariach. Zawsze przyciągały amatorów akwarystyki ze względu na ich majestat i piękno. Kiedyś były rzadkie i drogie, ale w ostatnich latach stały się bardzo przystępne. Zainteresowanie i zapotrzebowanie na te ryby doprowadziło do wyhodowania nowych odmian, niespotykanych w przyrodzie[16].
Skalar, żaglowiec skalar (Pterophyllum scalare) – ryba słodkowodna z rodziny pielęgnicowatych. Nazwa zwyczajowa "żaglowiec" wywodzi się ze względu na kształt płetw odbytowej i grzbietowej przypominających żagiel. W literaturze polskiej pojawiał się również pod nazwą ryba księżycowa
Pterophyllum scalare é um pequeno grupo de peixes de água doce conhecidos popularmente como Acará-Bandeira. São provenientes da Amazônia e facilmente encontrados nos leitos dos rios da região,[1] bem como na América do Sul. Pertencem à família dos Cichlidaes[2] e são espécies ornamentais.
Os Pterophyllum scalare são provenientes da América do Sul, sendo facilmente encontrados nos rios amazônicos.[3] São encontrados geralmente em pântanos e em rios com densa vegetação aquática,[4] com grande quantidade de raízes e troncos.[5]
Possuem o corpo lateralmente achatado, com barbatana dorsal e anal relativamente grande.[6] Podem chegar a 15 centímetros,[7] sendo que os machos são maiores que as fêmeas. São espécies ornamentais e em seu habitat natural alimentam-se de pequenos insetos e peixes que vivem nos rios, mas em cativeiro podem ser alimentados com rações à base de larvas de mosquito e artemia salina.[8] Desenvolvem-se principalmente em lagoas com abundante vegetação aquática.[9]
Na natureza são encontrados em cardumes, por isso devem ser mantidos em grupos de pelo menos cinco indivíduos. É muito difícil conseguir identificar seu dimorfismo sexual, sendo a única maneira de ter a certeza é durante a postura, quando os órgãos sexuais ficam visíveis. As fêmeas têm o ovopositor largo e virado para trás e os machos têm o espermoderme fino e virado para frente.[10] São espécies ovíparas e sua reprodução ocorrem com certa facilidade em cativeiro.[11] São peixes consideravelmente pacíficos, mas podem tornar-se agressivo com outros peixes para defender seu território, inclusive com os da sua espécie. Sua coloração natural era composta por tons acinzentados com cerca de quatro listras pretas, mas devido acasalamento excessivo surgiram exemplares com colorações variadas entre preto, amarelo, cinza e branco.[12] Desenvolvem a maturidade sexual aos 12 meses de idade.[13]
O Pterophyllum scalare é um dos mais populares peixes de água doce do mundo usado para o aquarismo,[14] sendo que os primeiros registros da introdução da espécie em cativeiro datam da década de 1930. Inicialmente os exemplares selvagens eram capturados aos milhares e exportados para todos os centros de aquariofilia do mundo. A partir destes, criadores estrangeiros, principalmente do Japão,Angola, Estados Unidos, China e Alemanha, passaram a procriá-los em cativeiro, em escala comercial, diminuindo a quantidade dos peixes coletados na natureza.[15]
Como são peixes tropicais, são mantidos em aquário com uma temperatura de aproximadamente 22 a 30ºC.[16] Podem ser alimentados com larvas de mosquito, camarão e pequenos crustáceos de água doce, bem como com rações em flocos.[17]
É bastante resistente com a qualidade da água, não sendo exigente com relação a dureza da água. Entretanto ele é originário de rios com água mole, por isso é aconselhável freqüentes trocas parciais de água a fim de se manter o nível de dureza baixo.[18] O tamanho do aquário indicado para a criação da espécie é de no mínimo 80 a 100 centímetros,[19] visto que são peixes grandes e territorialistas. Preferem águas ácidas, com o pH em torno de 6.8 ou 7.0 e aquários bem plantados.[20] Devem ser mantidos em cardume com cinco ou mais indivíduos, visto que se forem introduzidos ao aquário sozinho pode se tornar agressivo com os outros peixes.[21]
Pterophyllum scalare é um pequeno grupo de peixes de água doce conhecidos popularmente como Acará-Bandeira. São provenientes da Amazônia e facilmente encontrados nos leitos dos rios da região, bem como na América do Sul. Pertencem à família dos Cichlidaes e são espécies ornamentais.
Skalár obyčajný alebo skalár amazonský (Pterophyllum scalare) je druh ryby z čeľade cichlidovité (Cichlidae). Patrí medzi najznámejšie a najčastejšie cichlidy chované v zajatí.
Táto ryba pochádza z Južnej Ameriky (povodie Amazonky v Brazílii a Peru). Bežne sa ale chová v akváriách v Európe a Ázii.
Skaláre majú vysoké diskovité telo, nie príliš podobné telu iných amerických cichlíd (s výnimkou terčovcov). Chrbtová a análna plutva sú veľmi pretiahnuté v dorzoventrálnom smere. Brušné plutvy má tenké a veľmi dlhé. Farba je veľmi variabilná, závisí od chovanej formy. Základom je hnedavo strieborný podklad s tmavou kresbou, ktorá môže mať podobu zvislých čiernych pruhov, škvŕn naznačujúcich pruhy, alebo náhodných škvŕn. Existujú aj takmer čierne skaláre, alebo naopak čisto strieborné bez čiernej kresby. Pohlavný dimorfizmus sa nevyskytuje. Dosahuje dĺžky 10 až 18 cm. Existujú mnohé varianty so zmenenou farbou alebo tvarom plutiev, napr. zlaté alebo mramorované a tiež závojnaté. Na rozdiel od svojho príbuzného skalára vysokého (Pterophyllum altum) nemá prehnué čelo.
Podľa oblasti sa vyskytujú ako v kalných, na minerály chudobných mäkkých vodách. Preto by sa mali chovať tiež v mäkkej vode, hoci na prežitie im postačí akákoľvek. V prírode žijú v jazierkách alebo iných hlbokých stojatých vodách, pri chove v zajatí vyžadujú priestrannú nádrž. Optimálna teplota je 24 °C. Mimo obdobia vytierania sa združuje do veľkých skupín. Výživa sa skladá hlavne z rias a drobného hmyzu, ktoré zbiera svojou malou zašpicatenou tlamkou z vodných rastlín, dreva a pod. Skupiny sa rozchádzajú jedine v období trenia, a jednotlivé páry vytvárajú vlastné teritória. Ikry odkladajú väčšinou na veľké listy, korene a pod. Na starostlivosti o potomstvo sa podieľajú obidvaja rodičia, pričom pohyby dlhých brušných plutiev sú významné pre udržanie húfu mladých pohromade.
Skalár obyčajný alebo skalár amazonský (Pterophyllum scalare) je druh ryby z čeľade cichlidovité (Cichlidae). Patrí medzi najznámejšie a najčastejšie cichlidy chované v zajatí.
Táto ryba pochádza z Južnej Ameriky (povodie Amazonky v Brazílii a Peru). Bežne sa ale chová v akváriách v Európe a Ázii.
Skalaren (Pterophyllum scalare)[2][5] fiskart som först beskrevs av Schultze 1823. Arten ingår i släktet Pterophyllum, och familjen ciklider (Cichlidae))[6][7] som lever i Amazonfloden och dess bifloder i Sydamerika.
Skalaren är en någorlunda fredlig och lugn akvariefisk den fungerar bra med andra litet större och lugna fiskar i ett vanligt akvarium. Skalaren kan bli uppemot 16 centimeter lång stjärtfenan inräknad, och kräver därför mycket utrymme. Skalarens mycket speciella kroppsform gör dessutom att akvariet måste vara minst 40–50 centimeter högt. Normalt är skalaren omkring 4 centimeter lång när den saluförs i handeln; den är då cirka 3–4 månader gammal. Naturformen av en frisk skalar blir cirka 10–12 år gammal i fångenskap, odlingsformerna sällan mer än 8–10 år.
Det är ofta svårt att se skillnad på könen, och även erfarna akvarister kan ta fel på hane och hona. Vanligen är hanen lite kraftigare och har en högre kroppsform. Honan har vanligtvis en fylligare buk. Vid leken eller förberedelserna inför denna kan man se hanens genititalpapill, men då det inte är lek på gång, eller hos unga individer, är det svårt att skilja könen åt. Äldre dominanta hanar som lekt, utvecklar ofta en liten "puckel" på huvudet.
Vuxna skalarer lever i par som ingår i mindre grupper, och så bör de hållas i akvarium. Yngel och ungfiskar bildar stim. Skalaren substratruvare som leker fritt. Antalet ägg kan uppgå till 1 000 per lek, men vanligare är 100–300 stycken. Rommen läggs samlad, oftast på en vertikal yta. I naturen nyttjas nära nog alltid nedhängande trädrötter som leksubstrat, medan akvarielevande skalarer ofta föredrar större, hårda växtblad, eller till och med leker direkt på akvarieglaset. Såväl rom som yngel vaktas sedan av bägge föräldrarna. Vattentempereaturen bör vara 24–26 grader, vattnet bör vara lätt surt och mjukt. Det brukar vara ganska lätt att få skalarer till lek och romläggning. Det kan vara svårare att driva upp ynglen. Dessvärre har flera linjer av den odlade skalaren blivit "sönderodlad", degenererad, och därmed förlorat egenskapen att ta hand om sin rom eller sina yngel. Men det är ändå inte svårt att hitta bra exemplar i zoohandeln. Det förekommer att man saluför skalarer som sägs vara första generationen av viltfångad fisk, köparen har ju naturligtvis svårt att kontrollera detta, men om fiskarna ser pigga och kraftfulla ut och att de har en hög kroppsform, är det ett gott tecken. Inför lek bör skalaren matas ordentligt med levande foder, akvariet som den leker i bör ställas på ett lugnt ställe i rummet, eller eventuellt avskärmas. Dämpad belysning och en svagare nattbelysning rekommenderas.
Skalaren är en vanlig akvariefisk, Minimum akvarium storlek är ca 150 L men gärna större. Det är oftast akvariets höjd som är den begränsande faktorn, som helst inte skall understiga 60 cm. Skalarer bör hållas parvis, men om den ena dör så lever den andre vidare utan större besvär. "Änklingar" kan finna en ny partner. Under lektiden tar skalaren ett större revir och jagar bort andra fiskar från detta. Detta kan även resultera i att skalarerna allvarligt skadar mindre eller jämnstora fiskar. Skalarer håller oftast till vid större ansamlingar av växter, vid pumpar och gärna vid kortsidorna där de lägger sina ägg och har en mindre yta att bevaka när äggen har lagts. Äggen fästs på lodräta ytor, det kan vara direkt på akvariets glas, en växt eller annat föremål.
Skalarer äter gärna flingfoder, men behöver emellanåt levande foder som vattenloppor och mygglarver. Man kan också själv enkelt bereda mat som passar skalarerna och andra amerikanska ciklider, liksom tetror. Blanda skalade räkor, ärtor, äggula och gelatin i en mixer, man kan också lägga till vitaminer som AD-droppar. Frys in i små fryspåsar. Vid matningen är det viktigt att detta foder är tinat, det kan annars ge köldskador på fiskarna, samt att ge i små portioner, då det kan göra vattnet grumligt. Det är viktigt att räkorna är skalade då framförallt räkornas antenner kan skada fiskarnas inälvor. På akvaristiska disussionssajter har det förekommit uppgifter om perforerade tarmar orsakade av räkans antenner.
Man bör tänka på att skalaren till stor del är en rovfisk. Skalaren äter gärna upp fiskyngel, såväl egna som yngel från andra fiskar. Den äter gärna också mindre tetror, då sådana står på matsedeln i naturen. Skalaren kan även skada och döda andra skalarer och fiskar av annan art, om dem känner sig hotad av dessa. Man bör därför inte hålla skalarer tillsammans alltför små fiskar. Det kan fungera med skalarer och neontetra eller ett stim kardinaltetra i samma akvarium, om dessa tetror är fullvuxna, men så länge dessa tetror är ungdjur är risken stor att de blir uppätna av skalarerna. Skalarer och stora tetror kan fungera bättre, framför allt sådana tetror som är höga i kroppsformen, som exempelvis dolkstygns-, rosentetra eller sorgmanteltetra.
Det finns många olika framavlade färgvarianter av skalaren, såsom "marmor-", "svart-", "spök-" och "guldskalar", samt kombinationer av dessa odlingsformer. Man ser emellanåt "guldmarmor" och silvergrå med guld i pannan. Vanligast förekommande är naturformen, som är silvergrå med svarta, vertikala band. Odling av skalarer, liksom andra ciklider, sker i stor skala i Singapore och Hongkong. Mer eller mindre professionell odling sker även här hemma i Sverige. Ibland förekommer det också vildfångad skalar i handeln.
När man tittar ut sina skalarer hos zoohandlaren skall man se upp med några olika saker. Köp inga skalarer som är mindre än en femkrona, gärna omkring 4–5 cm. Se till att de har rätt grundform, de skall vara minst lika höga som de är långa, ryggfenan skall peka rakt upp. De skall simma rakt och gå i stim med övriga individer. Vissa akvarister anser att skalarer (och övriga fiskar) skall vara renrasiga och tolererar inga odlingsvarianter enligt ovan, men det kan tyckas vara en smaksak.
Skalaren är relativt lätt att odla hemma. I länkarna nedan samt i akvarielitteraturen finns det flera odlingsbeskrivningar.
Se även stycket "Miljö och lek" ovan.
Enligt svenska språkregler är "skalar" rätt stavning [8] [källa behövs], men den äldre stavningen "scalare" är fortfarande vanlig. Den kommer från det vetenskapliga namnet Pterophyllum scalare. Även "skalare" kan förekomma. Men det är en olycklig stavning (jämför med "potatis-skalare"). I äldre akvaristisk litteratur förekommer även namnet "triangelfisk", ej att förväxla med triangelciklid, Uaru amphiacanthoides.
Ledet ptero- i släktnamnet kommer från grekiska pteron och betyder 'segel', 'vinge' eller 'fena'. Efterleden -phyllum härstammar från grekiska Phyllon och syftar på 'blad', eller 'bladlik'. Scalaris är latin för 'trappa', 'trapstegslik', vilket syftar på fenstrålarnas trappstegslika formation.[9]
Länge ansåg man att det också finns en dvärgskalar, som då hade det vetenskapliga namnet Pterophyllum eimekei. Senare har man dock funnit att denna är samma art som P. scalare, och Pterophyllum eimekei är idag klassad som en synonym.
Den vanliga skalaren har emellertid två "legitima" släktingar – altumskalaren (Pterophyllum altum),[10] och Pterophyllum leopoldi[11]. Dessa båda är suveräna arter, och alltså ej synonymer till Pterophyllum scalare.
Skalaren (Pterophyllum scalare) fiskart som först beskrevs av Schultze 1823. Arten ingår i släktet Pterophyllum, och familjen ciklider (Cichlidae)) som lever i Amazonfloden och dess bifloder i Sydamerika.
Skalaren är en någorlunda fredlig och lugn akvariefisk den fungerar bra med andra litet större och lugna fiskar i ett vanligt akvarium. Skalaren kan bli uppemot 16 centimeter lång stjärtfenan inräknad, och kräver därför mycket utrymme. Skalarens mycket speciella kroppsform gör dessutom att akvariet måste vara minst 40–50 centimeter högt. Normalt är skalaren omkring 4 centimeter lång när den saluförs i handeln; den är då cirka 3–4 månader gammal. Naturformen av en frisk skalar blir cirka 10–12 år gammal i fångenskap, odlingsformerna sällan mer än 8–10 år.
Melek balığı (Pterophyllum scalare), çiklitgiller (Cichlidae) familyasından doğal yaşam alanı Amazon Nehri havzası Peru, Kolombiya, Brezilya, Oyapack nehri Fransız Guyanası, Essequibo nehri Guyana olan bir balık türü. Yaklaşık 10 cm boya erişebilen, Cichlidae familyasından, tatlı suda yaşayan bir balık türüdür. Bataklıklarda, bitki örtüsünün yoğun olduğu bölgelerde yaşar. Doğal su koşulları 6-8 ph, 24-30 °C sıcaklıklar, 5-13 °dH sertlik arasındadır.
Yüzgeçleri uzun olduğundan yüksek akvaryumlarda bakılması tavsiye edilir. Özellikle üreme döneminde kendi türleri ve diğer tür balıklara karşı agresif olabilir. Yutabileceği kadar küçük balıklarla (neon tetra), kuyrukları uzun, sakin balıklarla (japon balığı, lepistes) ve bağışıklığına yabancı mikrop bulaştırabileceğinden ötürü diskuslarla beslenmesi tavsiye edilmez.
Beslenme ve soyunun kalitesine göre 6-12 ay arasında cinsel ergenliğe ulaşır. Cinsiyet tespitinin yetişkin boya gelmeden yapılması zordur. Erkek balıkların kafaları hörgüçlüdür. Ayrıca üreme döneminde erkeklerin üreme tüpü ince ve sivri, dişilerin nispeten daha kalın ve yuvarlaktır. Dik alanlara (koni yumurtalık, cam) veya sert, geniş yapraklı bitkilere düz yumurta dökerler. Dişinin sağlığına, yaşına, soyuna, kondüsyonuna bağlı olarak 100 ile 1200 adet arası yumurtalayabilirler. Yumurtaları anne-baba birlikte korur. Beslenmeleri hepçil olup, canlı yem (yavrulara artemia, yetişkinlere su piresi, tubifeks) verilmesi ihmal edilmemelidir.
Melek balığı (Pterophyllum scalare), çiklitgiller (Cichlidae) familyasından doğal yaşam alanı Amazon Nehri havzası Peru, Kolombiya, Brezilya, Oyapack nehri Fransız Guyanası, Essequibo nehri Guyana olan bir balık türü. Yaklaşık 10 cm boya erişebilen, Cichlidae familyasından, tatlı suda yaşayan bir balık türüdür. Bataklıklarda, bitki örtüsünün yoğun olduğu bölgelerde yaşar. Doğal su koşulları 6-8 ph, 24-30 °C sıcaklıklar, 5-13 °dH sertlik arasındadır.
Yüzgeçleri uzun olduğundan yüksek akvaryumlarda bakılması tavsiye edilir. Özellikle üreme döneminde kendi türleri ve diğer tür balıklara karşı agresif olabilir. Yutabileceği kadar küçük balıklarla (neon tetra), kuyrukları uzun, sakin balıklarla (japon balığı, lepistes) ve bağışıklığına yabancı mikrop bulaştırabileceğinden ötürü diskuslarla beslenmesi tavsiye edilmez.
Beslenme ve soyunun kalitesine göre 6-12 ay arasında cinsel ergenliğe ulaşır. Cinsiyet tespitinin yetişkin boya gelmeden yapılması zordur. Erkek balıkların kafaları hörgüçlüdür. Ayrıca üreme döneminde erkeklerin üreme tüpü ince ve sivri, dişilerin nispeten daha kalın ve yuvarlaktır. Dik alanlara (koni yumurtalık, cam) veya sert, geniş yapraklı bitkilere düz yumurta dökerler. Dişinin sağlığına, yaşına, soyuna, kondüsyonuna bağlı olarak 100 ile 1200 adet arası yumurtalayabilirler. Yumurtaları anne-baba birlikte korur. Beslenmeleri hepçil olup, canlı yem (yavrulara artemia, yetişkinlere su piresi, tubifeks) verilmesi ihmal edilmemelidir.
Pterophyllum scalare là một loài cá thuộc họ Cá hoàng đế. Đây là loài cá được nuôi làm cảnh phổ biến[2]. Trong tự nhiên nó được phân bố trong lưu vực sông Amazon Peru Brazil và Colombia, đặc biệt là ở các con sông Ucayali Solimões và Amazon, sông Amapá ở Brazil, Oyapoque Guiana thuộc Pháp và sông Essequibo Guyana.
|editorial=
(trợ giúp)
Pterophyllum scalare là một loài cá thuộc họ Cá hoàng đế. Đây là loài cá được nuôi làm cảnh phổ biến. Trong tự nhiên nó được phân bố trong lưu vực sông Amazon Peru Brazil và Colombia, đặc biệt là ở các con sông Ucayali Solimões và Amazon, sông Amapá ở Brazil, Oyapoque Guiana thuộc Pháp và sông Essequibo Guyana.
Pterophyllum scalare (Schultze in Lichtenstein, 1823)[1]
СинонимыОбыкновенная скалярия, или скаляре[2], — вид рыб из семейства цихлид (Cichlidae). Впервые описан в 1823 году немецким исследователем Фердинандом Шульце в публикации его учителя Мартина Лихтенштейна[3].
Скалярии обитают в бассейнах рек Амазонка и Риу-Негру, в областях с так называемой «чёрной водой». Предпочитают спокойные участки, бухты. По сообщению М. Н. Ильина, в Европу обыкновенные скалярии впервые завезены в 1909 году.
Формой тела напоминают полумесяц, благодаря сильно удлиненным спинному и анальному плавникам. Брюшные плавники преобразовались в некое подобие усиков. С боков тело сильно сжато. Тело этой рыбы вертикально пересекают несколько темных полос, обычно таких полос четыре. Природная форма имеет серебристое тело с красными глазами, но в настоящее время аквариумистами выведены множество пород и гибридов. В результате селекционной работы любителей получено огромное количество цветовых вариаций — от золотистого до чёрного. Половой диморфизм выражен очень слабо. У самца более выпуклый лоб.
Несмотря на распространенное мнение скалярии довольно неприхотливы, хотя при неправильном содержании подвержены многочисленным болезням, что делает затруднительными их содержание для неопытных аквариумистов. Скаляриям необходим просторный аквариум (не менее 50 литров, лучше — от 80 литров) и чистая слабокислая (pH 6-7,5) вода температурой 24-26 °C.
Корм предпочтительно использовать живой (мотыль, дафния, коретра), но подойдет и качественный сухой (хлопья). Нежелательно давать трубочника, так как от него скалярии жиреют и теряют способность к размножению, а случается и погибают. М. Н. Ильин сообщает, что нередки случаи, когда скалярии без видимых причин отказываются от корма в течение 1-2 недель. Нежелательно перекармливать скалярий, количество корма должно быть строго лимитировано и составлять количество, которое рыба съедает за пять минут.
Определение пола у скалярий связано с затруднениями и вероятность ошибки довольно велика. Поэтому для разведения приобретают группу рыб-подростков (не менее 6 особей), которые при содержании в одном аквариуме со временем разбиваются на пары (хотя и здесь случаются недоразумения — иногда, при нехватке самок один из самцов начинает имитировать их поведение).
Пару, выбранную для разведения отсаживают в отдельный аквариум (емкостью не менее 60 литров) и повышают температуру воды до 28-30 °C. Активная реакция и жесткость воды — такие же, как и при содержании. Рыб обильно кормят.
Скалярии мечут икру на лист растения, отклонившийся от вертикали на угол — 30-45°. Поэтому в качестве субстрата для нереста используется, например, лист криптокорины, а некоторые аквариумисты устанавливают в нерестилище кусок пластика или оргстекла зелёного цвета, наклоненного под нужным углом. Разводчики, которые разводят скалярий в больших количествах, по свидетельству Г. Р. Аксельрода, используют в качестве субстрата кусок шифера.
Признаком начинающегося нереста является повышенное внимание рыб к субстрату. Они начинают тщательно очищать облюбованный лист от грязи. После этого самка выметывает на него икру, а самец оплодотворяет её. Дальнейшие действия зависят от аквариумиста: одни оставляют родителей ухаживать за икрой и мальками, другие, опасаясь уничтожения икры рыбами, предпочитают высадить их из нерестовика и заниматься выращиванием потомства самостоятельно.
Обыкновенная скалярия, или скаляре, — вид рыб из семейства цихлид (Cichlidae). Впервые описан в 1823 году немецким исследователем Фердинандом Шульце в публикации его учителя Мартина Лихтенштейна.
本魚分布於南美洲巴西、蓋亞那、法屬圭亞那、祕魯、蘇利南、哥倫比亞的亞馬遜河流域。
本魚和橫紋神仙魚類似,體呈圓盤狀,野生品種的自然色為銀色,魚體上具有數道深色直條紋,從背鰭延伸至臀鰭,條紋之間有一些深色斑點,雄魚長長的背鰭和臀鰭上長有延伸的鰭條,幼魚時鰭條較為圓鈍。體長可達15公分。
本魚棲息於沼澤或者水生植物密集的河流。當牠在植物間休息時,其體色成為良好的保護色。屬肉食性,性情溫和,容易繁殖。
屬於高價值的觀賞魚,應儘可能地養在深水水族箱裡,具有多種人工改良品種。