Ängsbandbi (Halictus tumulorum)[2][3] är en biart som först beskrevs av Carl von Linné 1758. Ängsbandbi ingår i släktet bandbin, och familjen vägbin.[4][5][6] Inga underarter finns listade.[4]
Ett litet (omkring 7 millimeter långt), slankt bi med mörk, metalliskt grön grundfärg och de hos bandbin vanliga, ljusa hårbanden i tergiternas (bakkroppssegmentens) bakkanter.[7][8]
Ängsbandbiet är generalist både vad gäller födokällor (den hämtar näring från 14 olika växtfamiljer) och habitat.[7] Den tycks emellertid vara vanligast i öppna landskap på sand- eller kalkjordar.[8]
Arten har tidigare betraktats som solitär, men anses numera vara primitivt eusocial: När honan har grävt ut sitt bo och börjat få avkomma, utgörs den första kullen främst av honor, som visserligen kan para sig, men inte får någon avkomma. De fungerar i stället som arbetare i boet. Endast 2 till 3 av individerna i kullen är hanar. I den andra kullen produceras både hanar och fertila honor. De senare övervintrar efter de parat sig. Arten är långlivad för att vara ett bi; det förekommer att drottningarna övervintrar två gånger. Boet, som konstrueras under våren, utgörs av en kort tunnel som utmynnar i 6 till 9 horisontella celler.[8]
Utbredningsområdet omfattar från Brittiska öarna i väster till Ural i öster, och från Pyreneerna, Neapel och norra Grekland i söder till 67°N i norr.[7] I Sverige finns arten i Götaland och Svealand, samt mera spritt längs Norrlandskusten.[9] I Finland förekommer den främst i södra och mellersta delarna av landet.[10]
Wikimedia Commons har media som rör Ängsbandbi.
Ängsbandbi (Halictus tumulorum) är en biart som först beskrevs av Carl von Linné 1758. Ängsbandbi ingår i släktet bandbin, och familjen vägbin. Inga underarter finns listade.
