El bruc vagant, Erica vagans —Cornish heath o wandering heath en anglès— és una espècie de bruc i és planta nativa d'Irlanda, Cornualla (Gran Bretanya), oest de França i Espanya (és molt rar a Catalunya).[1] És un bruc vigorós que arriba a fer 75 cm d'alt i té les flors rosades.Floreix a l'estiu i la tardor. El seu epítet específic vagans literalment significa en llatí, "vagant"; i en aquest context significa "àmpliament distribuït".[2]
A la Gran Bretanya només es troba a Cornualla (Cornish heath significa bruc de Cornualla) on hi ha sòls alcalins que són els que prefereix aquesta espècie de bruc (la majoria de les espècies de brucs són en canvi calcífugs). A Cornualla la consideren la flor nacional.[3][4]
N'hi ha nombrosos cultivars amb flors de diferents colors: blanques, rosades, malves i porpra. Els següents cultivars han guanyat el premi de la Royal Horticultural Society:Award of Garden Merit:-
El bruc vagant, Erica vagans —Cornish heath o wandering heath en anglès— és una espècie de bruc i és planta nativa d'Irlanda, Cornualla (Gran Bretanya), oest de França i Espanya (és molt rar a Catalunya). És un bruc vigorós que arriba a fer 75 cm d'alt i té les flors rosades.Floreix a l'estiu i la tardor. El seu epítet específic vagans literalment significa en llatí, "vagant"; i en aquest context significa "àmpliament distribuït".
A la Gran Bretanya només es troba a Cornualla (Cornish heath significa bruc de Cornualla) on hi ha sòls alcalins que són els que prefereix aquesta espècie de bruc (la majoria de les espècies de brucs són en canvi calcífugs). A Cornualla la consideren la flor nacional.
Planhigyn blodeuol sy'n tyfu ar ffurf llwyn bychan yw Grug Cernyw sy'n enw gwrywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Ericaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Erica vagans a'r enw Saesneg yw Cornish heath.[1] Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Grug Cernyw.
Mae'n perthyn yn fotanegol yn agos i'r llys, yr azalea a'r rhododendron, ac fel y rheiny, mae'n medru byw mewn tir asidig, gwael. Mae eu blodau'n ddeuryw.
Planhigyn blodeuol sy'n tyfu ar ffurf llwyn bychan yw Grug Cernyw sy'n enw gwrywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Ericaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Erica vagans a'r enw Saesneg yw Cornish heath. Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Grug Cernyw.
Mae'n perthyn yn fotanegol yn agos i'r llys, yr azalea a'r rhododendron, ac fel y rheiny, mae'n medru byw mewn tir asidig, gwael. Mae eu blodau'n ddeuryw.
Høst-Lyng (Erica vagans) er en stedsegrøn dværgbusk med pudeformet vækst og nedliggende eller helt oprette skud.
Barken er først glat og lysegrøn, men senere bliver den rødbrun, og til sidst er den grålig og stribet. Knopperne er spredte, lysegrønne og slanke. Bladene er nåleformede og sidder tæt i kranse med fire. Overfladen er skinnende og mørkegrøn. Blomstringen sker i juli-september. De enkelte blomster er kuglerunde eller krukkeformede og lyserøde. De sidder samlet i endestillede, aksagtige stande. Frøene modner ikke i Danmark.
Rodnettet er meget fint og overfladisk, så planten tåler ikke konkurrence fra ukrudt. Som alle andre planter af Lyng-familien har også denne art samliv med en svamp i det, der hedder mycorrhiza.
Højde x bredde og årlig tilvækst: 0,50 x 0,50 m (7 x 7 cm/år). Målene kan anvendes ved udplantning.
Planten hører hjemme i kystnære områder fra Irland til Portugal, hvor den foretrækker klippegrund i fuld sol på humusrig bund.
På Lizard-halvøen i Cornwall findes den i rige hedemoser sammen med bl.a. Alm. Mælkeurt, Tornblad, Carex flacca, Grå-Lyng, Hedelyng, Læge-Galtetand og Viola riviniana.
Wikimedia Commons har medier relateret til:Høst-Lyng (Erica vagans) er en stedsegrøn dværgbusk med pudeformet vækst og nedliggende eller helt oprette skud.
Die Cornwall-Heide (Erica vagans), auch Wander-Heide genannt, ist eine Pflanzenart aus der Gattung Heidekräuter (Erica) innerhalb der Familie der Heidekrautgewächse (Ericaceae). Die Cornwall-Heide ist die Landesblume der Grafschaft Cornwall im Südwesten Englands.
Die Cornwall-Heide ist ein immergrüner Zwergstrauch, der Wuchshöhen von 30 bis 80 Zentimetern erreicht. Die Rinde der liegenden, aufsteigenden oder aufrechten Zweige ist kahl und gelblich-braun.
Jeweils vier bis fünf Blätter sind zu Blattquirlen angeordnet. Die kahlen, dunkelgrünen Blätter sind bei einer Länge von 5 bis 10 Millimetern nadelförmig, linealisch und sind spitz, jedoch nicht stechend. Der Blattrand ist umgerollt.
Die Blütezeit reicht von Juli bis September. Die gestielten Blüten befinden sich zumeist paarweise in den oberen Blattachseln und bilden zusammen einen 8 bis 17 Zentimeter langen, schlanken traubigen Blütenstand. Die zwittrigen Blüten sind etwa 8 Millimeter lang. Die weißlich-rosafarbene bis blass-lilafarbene Blütenkrone ist breit und glocken- bis urnenförmig. Die dunkelpurpurfarbenen Staubbeutel überragen den Kronenrand mit weniger als der Hälfte ihrer Länge.
Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 24.[1]
Die Cornwall-Heide ist an den atlantischen Küsten der Britischen Inseln verbreitet und kommt vereinzelt von Frankreich bis Spanien sowie Portugal vor.[2] In der Schweiz kommt sie als Neophyt im Kanton Genf vor.[1] In Irland ist sie ein Neophyt.[3]
Sie wächst bevorzugt in Küstennähe. Sie gedeiht am besten auf sandigen oder steinigen, meistens kalkarmen Böden, welche nicht zu trocken sind.
Die Erstveröffentlichung von Erica vagans erfolgte 1770 durch Carl von Linné.[2] Ein Synonym von Erica vagans L. nom. cons. ist Erica didyma Stokes.[4]
Einige Sorten werden als Zierpflanzen verwendet.[2] Einige Sorten sind: ‘Alba’, ‘Diana Hornibrook’, ‘Holden Pink’, ‘Lyoness’, ‘Pyrenees Pink’ und ‘Valerie Proudley’ (zufällige Auswahl).[5]
Die Cornwall-Heide (Erica vagans), auch Wander-Heide genannt, ist eine Pflanzenart aus der Gattung Heidekräuter (Erica) innerhalb der Familie der Heidekrautgewächse (Ericaceae). Die Cornwall-Heide ist die Landesblume der Grafschaft Cornwall im Südwesten Englands.
Kekesow (Erica vagans) ew ehen a rug a'n jeves bleujyow gwydnrudh ha del cres-glas. Y hanow Sowsnek, Cornish heath, ew drefen bos Lesard en Kernow an udn deller neb ell kekesow bos kevys. Gwell ew ganso gweres alcalyn, ha gras a dhorek coynt Lesard, ma meur anodho. Kekesow a veu votyes Bleujen Kernow en 2002.
Kekesow (Erica vagans) ew ehen a rug a'n jeves bleujyow gwydnrudh ha del cres-glas. Y hanow Sowsnek, Cornish heath, ew drefen bos Lesard en Kernow an udn deller neb ell kekesow bos kevys. Gwell ew ganso gweres alcalyn, ha gras a dhorek coynt Lesard, ma meur anodho. Kekesow a veu votyes Bleujen Kernow en 2002.
Erica vagans, the Cornish heath or wandering heath, is a species of flowering plant in the family Ericaceae, native to Ireland, Cornwall, western France and Spain.[1] It is a vigorous, spreading, evergreen heather reaching 75 cm (30 in) tall and wide, with pink flowers borne in racemes 14 cm (6 in) long in summer and autumn. The Latin specific epithet vagans literally means "wandering"; in this context it means "widely distributed".[2]
Cornish heath is an evergreen subshrub, growing to a height of 1 to 3 ft (30 to 90 cm). The small linear leaves with pale undersides and down-rolled margins grow in whorls of four or five on the wiry stems. The inflorescence is a fat, leafy spike with a few long-stalked, globular flowers; these are pink or lilac and have brown stamens that protrude from the open mouths. The flowering period is from July to September.[3]
In Great Britain it is only found on the Lizard peninsula in southern Cornwall, where the unusual geology gives rise to the acid soils that it favours. It was voted the County flower of Cornwall in 2002 following a poll by the wild flora conservation charity Plantlife.[4] It is often considered the Cornish floral emblem.[5] According to one story this is because when Joseph of Arimathea first arrived in Cornwall looking for tin he had nowhere to stay, so he spent his first night on a bed of Cornish heather. In thankfulness, he blessed the plant and it has been a blessed plant ever since.[6]
Like almost all plants in the heath family (Ericaceae), E. vagans requires an acidic or, at the very least, neutral soil to thrive. In areas with alkaline (basic) soil, this can be achieved by planting E. vagans in containers with ericaceous compost. Numerous cultivars have been developed with a range of flower colours in white, pink, mauve and purple.
The following cultivars have gained the Royal Horticultural Society's Award of Garden Merit:-[8]
Erica vagans, the Cornish heath or wandering heath, is a species of flowering plant in the family Ericaceae, native to Ireland, Cornwall, western France and Spain. It is a vigorous, spreading, evergreen heather reaching 75 cm (30 in) tall and wide, with pink flowers borne in racemes 14 cm (6 in) long in summer and autumn. The Latin specific epithet vagans literally means "wandering"; in this context it means "widely distributed".
El brezo, biércol, o Erica vagans L. es una especie de planta fanerógama perteneciente a la familia Ericaceae.
Es un arbusto perennifolio que rara vez alcanza el metro de altura; muy ramosa y de finas acículas verticiladas (4 o 5) fuertemente revolutas, que abunda en las regiones de montaña de toda Europa. Su crecimiento es mayoritariamente patente (en horizontal) en el medio natural, por lo que no suele alcanzar grandes alturas, pero sí cubrir extensiones en taludes.
Las inflorescencias son racemosas y aparecen en las partes superiores de los tallos. Sus flores son urceoladas (con los pétalos soldados y de aspecto acampanado) y de color rosado-morado, y se diferencia de otras especies de Erica en que tanto los estambres como el estigma sobresalen por fuera de la corola.
A partir de junio hasta septiembre-octubre, según zona.
En la región eurosiberiana, aunque puede aparecer a cualquier altura es más frecuente en la montaña, a partir de 800 m, depende de la región, por ello es considerado un brezo de montaña. Como la mayoría de especies del género Erica, crece bien en suelos ácidos y oligotróficos.
Se encuentra por toda Europa, desde España hasta Dinamarca.
En España es común en el norte del país, siendo en Cantabria y el País Vasco el brezo más común.
Erica vagans, fue descrita por Carlos Linneo y publicado en De Erica 10. 1770.[1]
Número de cromosomas de Erica vagans (Fam. Ericaceae) y táxones infraespecíficos: 2n=24[2]
Erica: nombre genérico que deriva del griego antiguo ereíkē (eríkē); latínizado erice, -es f. y erica = "brezo" en general, tanto del género Erica L. como la Calluna vulgaris (L.) Hull, llamada brecina.[3]
vagans: epíteto latino que significa "errante".[4]
El brezo, biércol, o Erica vagans L. es una especie de planta fanerógama perteneciente a la familia Ericaceae.
Txilar burusoila edo ainar burusoila (Erica vagans) erikazeoen familiako zuhaixka adartsua da, 10-80 cm luzera duena. Erica generoko askorekin bat, txilar espezie-mota bat da. Etimologiari dagokiola, vagans izen espezifikoa, latinetik eratorritakoa da eta "noraezeko" esan nahi du.
Zurtoin gazte arreak ditu, glabro (ilegabeak) edo pubeszenteak (ilaundunak). Zurtoinak, guruinik gabeko ile motz patenteak ditu.
Hostoak 4-9 mm luze eta 0,5-0,7 mm zabal eta linealak dira, 4-5naka bertiziliotan antolatuta. Hostoak ardatzean tolesten dira atzealdea ezkutatuz. Indumentuari dagokiola, glabroak dira[1]. Gaztetan, hostoek atzealdea iletsua izan dezakete eta, gainera ertz horzduna izan dezakete.
Infloreszentziak, luku-erakoak eta lore anitz kontzentratuak sortzen ditu. Oro har, luzangak dira. Pedunkulua, 7-12 mm luze [1], filiformeak eta glabroak dira. Pedunkuluek kolore gorria aurkezten dute eta behealdean hiruzpalau brakteola ditu, 0-6-1 mm-takoak.
Loreari dagokiola, honelakoak dira lau atal nagusiak: sepaloak,1-1,3 mm artekoak, oinarriari ez oso loturik agertzen dira. Obalak edo obalo-lantzeolatuak, kolore berdexkak edo arrosak izan ohi ditu. Korola, 2,5-4,5 mm-takoa, kanpai-itxurakoa eta arrosa kolorekoa da, batzutan kolore zuria aurkezten duelarik. Korolak, milimetro bateko lobulu tenteak ditu. Harizpiak 0,6 mm-takoak eta apendizebakoak dira. Obarioa glabroa da eta 3,5 mm-tako estiloa dauka.
0,4-0,6 mm-tako haziak garatzen dituzte, puxika itxurakoak. Gordetzen duen genoma diploideoa da, n=12 delarik[1]
Loraketa ekainetik irailera edo urrira arte gertatzen da[2], zonaldearen arabera. Loreak arrosa kolore oso argia du, ia zuria ikusten dena. Polinizazioa erleen bidez gertatzen da. Hala ere, Erica generoko landareak haizearen bitartez poliniza daitezke arrakasta gutxiagorekin.
Ainar burusoilak kare gabeko lurzoruak nahiago ditu, lurzoru ultrabasikoetan ere ager daitekeelarik. Banaketa zabala du: Altitudean kostaldetik goi-mendietara hel daiteke, oro har 1.600 metrotaraino[1]. Hala ere, 1.900 metrotan ere ikusi da. Zabaleran, Irlandan, Kornuallesen, mendebaldeko Frantzian, Euskal Herrian eta mendebaldeko Espainian hedatzen da.
Euskal Herrian, Kantauriar isurialdean txilar-espezie ohikoena da eta hegoaldera jo ahala haren presentzia murriztuz doa. Ohikoa da hainbat basoen (harizti, pagadi, artadi...) ordezkapen-etapan agertzen diren txilardietan haztea. Euskal Herria, Kantabriarekin batera, Espainiako gunerik aberatsena da ainar burusoilari dagokiola.
Landare apaingarri ezaguna da[3]. Erleak txilarren nektarraz elikatu ahal dira. Are gehiago, landare hauetatik lortutako eztia kalitate oso onekoa omen da, hainbat erabilera gastronomiko zein mediko atxikitu zaiolarik. Medikuntzari dagokiola, medikuntza herrikoian diuretiko gisa erabili da (hala nola, zistitisan).
Txilar burusoila edo ainar burusoila (Erica vagans) erikazeoen familiako zuhaixka adartsua da, 10-80 cm luzera duena. Erica generoko askorekin bat, txilar espezie-mota bat da. Etimologiari dagokiola, vagans izen espezifikoa, latinetik eratorritakoa da eta "noraezeko" esan nahi du.
La Bruyère vagabonde ou Bruyère voyageuse (Erica vagans) est une espèce de sous-arbrisseau de la famille des Ericaceae. Elle est présente en Europe occidentale depuis le Portugal jusqu'en Angleterre[1]. En Suisse on la rencontrait anciennement dans le canton de Genève [2]
La Bruyère vagabonde ou Bruyère voyageuse (Erica vagans) est une espèce de sous-arbrisseau de la famille des Ericaceae. Elle est présente en Europe occidentale depuis le Portugal jusqu'en Angleterre. En Suisse on la rencontrait anciennement dans le canton de Genève
Erica vagans adalah spesies tumbuhan yang tergolong ke dalam famili Ericaceae. Spesies ini juga merupakan bagian dari ordo Ericales. Spesies Erica vagans sendiri merupakan bagian dari genus Erica.[1] Nama ilmiah dari spesies ini pertama kali diterbitkan oleh L..
Erica vagans adalah spesies tumbuhan yang tergolong ke dalam famili Ericaceae. Spesies ini juga merupakan bagian dari ordo Ericales. Spesies Erica vagans sendiri merupakan bagian dari genus Erica. Nama ilmiah dari spesies ini pertama kali diterbitkan oleh L..
Høstlyng (Erica vagans) er en busk som tilhører lyngfamilien.
Den kan bli opptil 60 cm høy. Stenglene er glatte. De linjeformede bladene sitter i kranser på fire–fem. Blomstene er klokkeformede og 2,5–3,5 mm store. Blomsterfargen er lilla, rosa eller hvit, og blomstene sitter i tette, bladrike klaser. Pollenknappene er sjokoladebrune og stikker ut av blomsten. Den vokser i tørr hei og åpen skog på sur jord. Utbredelsen omfatter Cornwall i Storbritannia, Irland, Vest-Frankrike og Nord-Spania.
Høstlyng er en populær prydplante med mange kultivarer.
Høstlyng (Erica vagans) er en busk som tilhører lyngfamilien.
Den kan bli opptil 60 cm høy. Stenglene er glatte. De linjeformede bladene sitter i kranser på fire–fem. Blomstene er klokkeformede og 2,5–3,5 mm store. Blomsterfargen er lilla, rosa eller hvit, og blomstene sitter i tette, bladrike klaser. Pollenknappene er sjokoladebrune og stikker ut av blomsten. Den vokser i tørr hei og åpen skog på sur jord. Utbredelsen omfatter Cornwall i Storbritannia, Irland, Vest-Frankrike og Nord-Spania.
Høstlyng er en populær prydplante med mange kultivarer.
Erica vagans là một loài thực vật có hoa trong họ Thạch nam. Loài này được L. mô tả khoa học đầu tiên năm 1770.[1]
Erica vagans là một loài thực vật có hoa trong họ Thạch nam. Loài này được L. mô tả khoa học đầu tiên năm 1770.
Erica vagans L., 1770, typ. cons.
Э́рика блужда́ющая (лат. Eríca vágans) — кустарник родом из Западной Европы, вид рода Эрика (Erica) семейства Вересковые (Ericaceae).
Эрика блуждающая — ветвистый кустарник с приподнимающимся стеблем, обычно не превышающий 60 см в высоту, однако в лесах иногда достигающий высоты в 1 м. Веточки первого года голые, зелёные, затем буреющие. Листья вечнозелёные, линейные, собраны в мутовки по 4—5, до 9 мм длиной, с реснитчатыми краями.
Соцветие кистевидное, состоит из повислых цветков, каждый из которых располагается в пазухе прицветника. Чашечка четырёхраздельная, доли продолговатые, реснитчатые. Венчик розовый или белый, колокольчатый, лопасти дельтовидные. Тычинки в количестве 10.
Плод — яйцевидная коробочка около 1,5 мм в диаметре с многочисленными семенами с неровной поверхностью.
Число хромосом — 2n = 24.
Родина эрики блуждающей — Западная Европа. Северная граница ареала — Великобритания и Ирландия, южная — Испания и Португалия. Завезена в Массачусетс и Пенсильванию, где натурализовалась.
Эрика блуждающая издавна выращивается в качестве декоративного растения. Выведено множество сортов этого растения, 6 из которых были удостоены Award of Garden Merit: Erica vagans f. alba 'Cornish Cream', Erica vagans f. alba 'Kevernensis Alba', Erica vagans f. alba 'Lyonesse', Erica vagans f. aureifolia 'Valerie Proudley', Erica vagans 'Birch Glow', и Erica vagans 'Mrs D. F. Maxwell'.
Э́рика блужда́ющая (лат. Eríca vágans) — кустарник родом из Западной Европы, вид рода Эрика (Erica) семейства Вересковые (Ericaceae).