'''Oriolus chinensis[2] ye una especie d'ave paseriforme de la familia Oriolidae que vive n'Asia. Esisten delles poblaciones distintes a lo llargo de la so amplia área de distribución y nel pasáu incluyir a la filomena picofina (Oriolus tenuirostris) ente les sos subespecies. Estrémase de la filomena europea que solo tien una estrecha llista loral negra pela so ancha banda negra que va dende la base del picu al traviés de los güeyos y xúnese na nuca. Los machos y les femes tienen un aspeutu similar, anque la parte cimera de les nales de les femes ye más verdoses. El so picu ye rosáu y más robustu qu'el de la filomena europea.
La filomena china ye un ave de tamañu mediu col plumaxe nel so mayor parte mariellu, col picu rosa y un anchu antifáz negru que llega hasta la nuca, tamién tien negres les plumes primaries y secundaries y la mayor parte de la cola. Los machos adultos tienen les plumes centrales de la cola coles puntes marielles y les llaterales con mayor parte mariella. Les femes tienen la parte cimera de les nales verdosa. Los xuveniles tienen les partes inferiores motudes. Los pitucos son d'un verdosu apagáu con vetes pardes. La so cabeza y nuca son más amarellentaes y les coberteras de la parte inferior de la cola son marielles. Esisten variaciones na estensión d'el color negru y l'intensidá del mariellu nel plumaxe de les distintes subespecies.[3]
La subespecie diffusus cría en China y muévese hasta la India mientres l'iviernu, principalmente en partir nordés de la rexón peninsular. Les poblaciones de les islles Andamán y Nicobar ye sedentaria. La subespecies de Andamán, O. c. andamanensis tien la totalidá de les nales negres, ente que O. c. macrourus de Nicobar tien una banda bien ancha na nuca de forma que queda bien pocu mariellu na parte cimera de la cabeza. Les sos nales son práuticamente negres con un llurdiu mariellu nes coberteras primaries. Los cantares de les subespecies de Andaman y Nicobar son distintes siendo'l de la postrera más modulado.[4][5] La hestoria evolutiva d'esti grupu de filomenes ye complexu y podría haber dalguna especie críptica más.[6] Nes poblaciones del sureste d'Asia esiste l'enclín al amenorgamientu del mariellu de la frente y al descensu de la intensidá d'el color mariellu del plumaxe a midida que avánzase de norte a sur. Les femes de les poblaciones del sur tienen el llombu y la cola más verdoses y nun tienen llixos mariellos nes puntes de les secundaries como les poblaciones del norte.[7]
La so llamada corriente ye un miaa nasal y el so cantar (diffusus) ye un iwii wii wii-liow.[8]
La filomena china alcuéntrase nos montes, plantíos y xardinos del este y sur d'Asia. Aliméntase de frutos ya inseutos nes copes de los árboles. La subespecie diffusus cría nel este de Siberia, Ussuriland, el nordés de China, Corea y el norte de Vietnam y pasa l'iviernu en Tailandia, Myanmar y partes de la India.[4] T. C. Jerdon describió un ave na rexón Malabar qu'identificó como Oriolus indicus[9] y agora considérase que ye Oriolus chinensis diffusus.[10] Oriolus chinensis invisus alcuéntrase nel sur d'Annam. La subespecie nominal ye mesma de les Filipines. Describiéronse delles subespecies insulares como suluensis (Joló), melanisticus (Talaud), formosus (Sangihe), frontalis (islles Sula), sangirensis (islles Sangihe), saani (Moluques), mundus (Simalur), sipora (Sipura), richmondi (Siberut y Pagi), insularis (Kangean), broderipii (Lombok, Sumba, Sumbawa, Flores y les islles Alor), lampochryseus (Masalembo y islles Keramian), oscillans (islles Tukangbesi), boneratensis (islles Bonerate, Djampea y Kalao), maculatus (Pulau Ujong, Sumatra, Billiton, Bangka, Nias, Xava, Bali y Borneo), yamamurae (Filipines centrales y meridionales,[11] dacuando considerada idéntica a la nominal), celebensis (norte de Célebes) y macassariensis (sur de Célebes).[12] Les subespecies tán rellacionaes cercanamente y el grupu forma un clado cola filomena europea y la filomena india.[13][14]
Les poblaciones que críen nel este d'Asia pasen l'iviernu en rexones tropicales del sureste asiáticu.[15] La subespecie diffusus amás migra dacuando a munches partes del sur de la India y ye vista más regularmente nos Ghats Occidentales.[6] En Singapur créese que críen solo dende los años 1920 y anguaño son comunes inclusive nos xardinos de la ciudá. Ente que nos años 1880 considerábense rares.[16]
Rexistróse que les filomenes chines aliméntase d'una gran variedá de frutos como los del Trema orientalis y Ficus, ente otros, y tamién d'inseutos. Suxurióse que contribuyeron a la dispersión de les especies de Ficus na isla de Krakatoa onde s'establecieron ente les primeres especies colonizadores.[17] N'India reparóse que peracaben néctar de les flores grandes como les Salmalia y Erythrina.[4] Dacuando pueden depredar nos niales atrapando pitucos pequeños.[18]
La so dómina de cría ye d'abril a xunu (xineru–marzu nes Nicobar)[19] y el so nial tien forma de concu fondu qu'asitien na base de les cañes de los árboles.[6] La puesta consta de dos o tres güevos, de color salmón chiscaos con llixos acolorataos y llurdios más escuros.[3][20] Con frecuencia constrúin el so nial nes proximidaes del nial d'un drongo real. Les femes pueden construyir dos o tres nidos y finalmente escueyen unu d'ellos pa poner los güevos.[19] Los machos dacuando pósense al pie de los niales refugaos. La incubación ye realizada solo pola fema. Los güevos eclosionen tres 14 o 16 díes, y los pitucos tarden dos selmanes más en desenvolvese. Les femes caltiénense cercanes al nial, contribúin a la so llimpieza llevándose los sacos fecales de los pitucos, estornen a los depredadores y alimenten a los pollos. Los machos desempeñen un papel más activu na alimentación y guarda. El gorrión molineru y el bulbul negru dacuando pueden aprovechar los sos niales abandonaos. Ente'l depredadores que pueden atacar el so niales atopen los cuervos, les pegues y los rapazos.[21] En munches partes del sudeste asiáticu son prindaes y vendíes como mascotes.[22]
'''Oriolus chinensis ye una especie d'ave paseriforme de la familia Oriolidae que vive n'Asia. Esisten delles poblaciones distintes a lo llargo de la so amplia área de distribución y nel pasáu incluyir a la filomena picofina (Oriolus tenuirostris) ente les sos subespecies. Estrémase de la filomena europea que solo tien una estrecha llista loral negra pela so ancha banda negra que va dende la base del picu al traviés de los güeyos y xúnese na nuca. Los machos y les femes tienen un aspeutu similar, anque la parte cimera de les nales de les femes ye más verdoses. El so picu ye rosáu y más robustu qu'el de la filomena europea.
Ar glazaour Sina(Daveoù a vank) a zo ur spesad golvaneged, Oriolus chinensis an anv skiantel anezhañ.
Bevañ a ra diwar amprevaned ha hugennoù.
Ar spesad a gaver an ugent isspesad[1] anezhañ en Azia :
a vo kavet e Wikimedia Commons.
Ar glazaour Sina(Daveoù a vank) a zo ur spesad golvaneged, Oriolus chinensis an anv skiantel anezhañ.
L'oriol xinès[1] (Oriolus chinensis) és un ocell de la família dels oriòlids (Oriolidae) que habita la selva, bambú, cocoters i altres medis boscosos des de sud-est de Sibèria, cap al sud, a través del centre i est de la Xina, Corea, hainan, Taiwan, nord de Laos i de Vietnam, illes Andaman i Nicobar, illes Grans i Petites de la Sonda, Filipines i Sulawesi. Les poblacions septentrionals es desplacen cap al sud en hivern. Es tracta d'un ocell imanívor predominant la caça nocturna d'objectes amb propietats magnètiques barrejats amb àcid clorhídric d'origen estomacal. El seu procés de migració és peculiar. Degut a la seva poca lleugeresa quan arriba a un territori amb un clima teóricament més càlid, ja ha arribat l'hivern, per tant podríem dir que es tracta d'un animal que mai va a l'hora.
L'oriol xinès (Oriolus chinensis) és un ocell de la família dels oriòlids (Oriolidae) que habita la selva, bambú, cocoters i altres medis boscosos des de sud-est de Sibèria, cap al sud, a través del centre i est de la Xina, Corea, hainan, Taiwan, nord de Laos i de Vietnam, illes Andaman i Nicobar, illes Grans i Petites de la Sonda, Filipines i Sulawesi. Les poblacions septentrionals es desplacen cap al sud en hivern. Es tracta d'un ocell imanívor predominant la caça nocturna d'objectes amb propietats magnètiques barrejats amb àcid clorhídric d'origen estomacal. El seu procés de migració és peculiar. Degut a la seva poca lleugeresa quan arriba a un territori amb un clima teóricament més càlid, ja ha arribat l'hivern, per tant podríem dir que es tracta d'un animal que mai va a l'hora.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Euryn gwarddu (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: eurynnod gwarddu) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Oriolus chinensis; yr enw Saesneg arno yw Black-naped oriole. Mae'n perthyn i deulu'r Eurynnod (Lladin: Oriolidae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn O. chinensis, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia.
Mae'r euryn gwarddu yn perthyn i deulu'r Eurynnod (Lladin: Oriolidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Euryn Oriolus oriolus Euryn Affrica Oriolus auratus Euryn brown Oriolus szalayi Euryn brown tywyll Oriolus phaeochromus Euryn cefnfelyn Asia Oriolus xanthonotus Euryn du Oriolus hosii Euryn gwarddu Oriolus chinensis Euryn Isabella Oriolus isabellae Euryn melyn Awstralia Oriolus flavocinctus Euryn melynwyrdd Oriolus melanotis Euryn penddu Asia Oriolus xanthornus Euryn penwyrdd Oriolus chlorocephalus Euryn Saõ Tomé Oriolus crassirostris Euryn trwynwyn Oriolus albilorisAderyn a rhywogaeth o adar yw Euryn gwarddu (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: eurynnod gwarddu) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Oriolus chinensis; yr enw Saesneg arno yw Black-naped oriole. Mae'n perthyn i deulu'r Eurynnod (Lladin: Oriolidae) sydd yn urdd y Passeriformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn O. chinensis, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia.
Der Schwarznackenpirol (Oriolus chinensis) ist eine Vogelart aus der Familie der Pirole. Er ist hauptsächlich in Ostasien verbreitet und lebt bevorzugt in Mischwäldern und Parkanlagen.
Der Vogel kann 23 bis 26 Zentimeter groß werden. Er ist leicht an seinem auffallend strahlenden und farbenprächtigen Gefieder zu erkennen. Beim Weibchen ist das Gefieder eher gelblich-grün und grauweiß, bei den Männchen ist die Farbgebung goldgelb und schwarz. Der Schwarznackenpirol hat einen roten, kegelförmigen Schnabel. Er ist ein Einzelgänger und nicht sehr gesellig. Die Vögel sind recht scheu und kommen nur selten aus ihren Verstecken in Baumkronen. Der Schwarznackenpirol kann bis zu 15 Jahre alt werden.
Der Schwarznackenpirol lebt in Asien, hauptsächlich verbreitet ist er in den Gebieten China, Korea, Java und auf den Philippinen. Da der Pirol ein Zugvogel ist, überwintert er zumeist in Südchina, im südlichen Indochina, in Myanmar und auf der Malaiischen Halbinsel. Auch in Europa können die Vögel im Sommer gesichtet werden. Bevorzugt lebt der Vogel in Gebieten mit Temperaturen zwischen 22 und 30 Grad Celsius. Meist hält er sich auf Bäumen in Parks sowie in siedlungsnahen Wäldern auf, um nicht entdeckt zu werden. Trotz seiner grellen Farben ist der Pirol zwischen den Blättern der hohen Bäume gut getarnt, doch der Lebensraum des Schwarznackenpirols wird aufgrund der unaufhörlichen Rodung der Wälder gefährdet. Wilderer stellen ein weiteres Problem für den Bestand der Tiere dar.
Der Schwarznackenpirol bevorzugt zum einen Insekten wie z. B. Maikäfer, Nachtfalter, Heuschrecken, Raupen, Schmetterlinge, Käfer, Zikaden, aber auch Früchte wie Waldbeeren, Süßkirschen und Johannisbeeren. Der Pirol hat zudem eine Vorliebe für Walderde. Um die Früchte von ihrem Kern zu trennen, nutzt der Schwarznackenpirol seinen kegelförmigen Schnabel, mit welchem er das Fruchtfleisch leicht vom Kern lösen kann. Die Jungvögel erlernen diese Technik, indem sie die Vorgehensweise der Eltern nachahmen.
Jedes Jahr läutet der männliche Schwarznackenpirol die Paarungszeit mit dem flötenden Paarungsruf „Bühlo“ ein. Durch diesen Ruf werden die Weibchen angelockt. Nach der Paarung bauen die Paare vorzugsweise in den geschützten Mischwäldern Chinas, Koreas und in der Mandschurei ein kunstvolles Napfnest, welches aus Wurzelteilen und Rinde gebaut wird. Das Napfnest liegt stets zwischen zwei Astgabeln. Das Weibchen legt in den Monaten Mai bis Juli zwei bis fünf Eier, die auf blassrotem Grund rotbraun gesprenkelt sind. Im Sommer brüten die Tiere auch in Europa. Während das Weibchen brütet, vertreibt das Männchen mit schnarrenden und krächzenden Rufen Nesträuber. Nach 14 bis 15 Tagen schlüpfen die Nestlinge und werden von beiden Altvögeln gefüttert. Noch im Jahr der Geburt verlassen die Jungvögel das Nest der Freibrüter.
Der Schwarznackenpirol ist paraphyletisch in Bezug auf den Pirol (Oriolus oriolus) und den Indienpirol (Oriolus kundoo).[1]
Aktuell sind 20 Unterarten bekannt:[1]
Der Schwarznackenpirol wird trotz seines abnehmenden Bestandes in der Roten Liste der IUCN als nicht gefährdet (Least Concern) eingestuft.[2]
Der Schwarznackenpirol (Oriolus chinensis) ist eine Vogelart aus der Familie der Pirole. Er ist hauptsächlich in Ostasien verbreitet und lebt bevorzugt in Mischwäldern und Parkanlagen.
Kepodhang utawa podhang iku kalebu manuk kang negel (Passeriformes).[1] Manuk iki duwé wulu kang éndah lan uga dikenal manuk kang katon apik, éndah lan resik.[1] Manuk podhang kalebu manuk kang angèl dibedaké endi kang lanang lan endi kang wadon miturut wujud awaké.[2] Manuk podhang kalebu manuk kang kurungan, amarga manuk iki lumrahé dadi manuk rerenggan ing omah-omah kang ndunungi.[1] Manuk kepodhang dadi manuk kang payu didol saéngga populasiné saya suda.[3]
Manuk podhang asalé saka daratan Cina lan nyebar wiwit saka India, Asia Kidul-wétan, kapuloan Philipina, uga ing Indonésia ya iku ing pulo Sumatra, Jawa, Bali, Kalimantan, Sulawesi lan Nusa Tenggara.[4] Manuk iki urip ing alas-alas mligi ing tlatah tropis lan uga ing tlatah sub tropis.[4] Manuk podhang lumrahé urip kanthi pasang-pasangan.[4] Ing Pulo Jawa lan Bali manuk podhang uga diarani kanthi jeneng podhang emas.[5]
Manuk podhang ukurané wiwit saka buntut nganti cucuk kurang luwih 25 cm[1] Manuk iki wernane ireng lan kuning.[1] Manuk podhang nduwé sirip kang wernané ireng.[1] Sirip iki ngliwati mata lan tengkuk.[6] Werna wuluné manuk podhang rata-rata ireng.[6] Awake kang ngisor rupané putih kanthi lurik ireng.[6] Wujud cucuké lincip lan rada mlengkung mengisor.[6] Ukuran cucuké kurang luwih 3 cm.[6] Manuk podhang nduwé sikil kang wernané ireng.[7] Manuk podhang urip ing alas, alas, alas ing pasisir, lan ing alas mangrove.[7]
Kepodhang utawa podhang iku kalebu manuk kang negel (Passeriformes). Manuk iki duwé wulu kang éndah lan uga dikenal manuk kang katon apik, éndah lan resik. Manuk podhang kalebu manuk kang angèl dibedaké endi kang lanang lan endi kang wadon miturut wujud awaké. Manuk podhang kalebu manuk kang kurungan, amarga manuk iki lumrahé dadi manuk rerenggan ing omah-omah kang ndunungi. Manuk kepodhang dadi manuk kang payu didol saéngga populasiné saya suda.
कालोगर्दने सुनचरी (Oriolus chinensis) नेपाल लगायत एसियाका धेरै स्थानहरूमा पाइने सुनचरीको एक प्रजाति हो।
कालोगर्दने सुनचरी पूर्वी साइबेरिया, प्रिमोर्सकी क्राइ, उत्तरपूर्वी चिन, कोरिया तथा उत्तरी भियतनाममा पाइने गर्छ। यो चरा हिउँद मौसममा नेपाल, भारतको उत्तरपूर्वी तथा तटीय भूभागमा तथा बङ्गलादेशका केही भूभागमा बसाई सर्ने गर्छ।
कालोगर्दने सुनचरी (Oriolus chinensis) नेपाल लगायत एसियाका धेरै स्थानहरूमा पाइने सुनचरीको एक प्रजाति हो।
चीनी पीलक या करिया मउरा वाला पीलक (अंग्रेज़ी:Black-naped oriole) (Oriolus chinensis) एगो पीला रंग क आ मैना की आकार क चिरई हवे। ई पीलक से अलग ख़ाली इ वजह से बाते की एकरी गर्दन की पीछे मउरा पर करिया रंग क पट्टी होल। बाकि आम जनता एहू के पीलक कहि के बोलावेले। भोजपुरी में त इ पिरोला की नांव से भी जानल जाला हालाँकि ए तरह से आम जनता कुल तीन गो प्रजाति की चिराइन के पिरोला की नांव अ से बोलवेले।
கரும்பிடரி மாங்குயில் (ஒலிப்பு ) (black-naped oriole, Oriolus chinensis) என்பது ஆசியாவின் பல பகுதிகளில் காணப்படக்கூடிய ஒரு பறவை ஆகும். இப்றவை மாங்குயில் போல அல்லாமல் அதன் கண் பகுதியில் இருந்து ஒரு கரும்பட்டை அதன் பிடரிவரை நீண்டு இணைகிறது. பெண் மற்றும் ஆண் பறவைகளுக்கு பெரிய அளவு வேறுபாடு இல்லை என்றாலும் பெண் பறவையின் இறக்கையில் உள்ள சிறகுகளில் பச்சை நிறம் கலந்ததாக இருக்கும். இப்பறவையின் அலகு இளஞ்சிவப்பு நிறம் கொண்டதாக இருக்கும்.
இவை மாங்குயில் போன்ற தோற்றம் கொண்டிருந்தாலும், உருவத்தில் சற்று பெரியது. கருமை நிற பிடரியானது கண்ணிலிருந்து நீண்டு கழுத்தின் பின்பகுதியில் இணைந்து காணப்படும். கரும்பிடரி மாங்குயில்கள் சிறு பழங்கள் மற்றும் பூச்சிகளை உண்ணும். நவம்பர் முதல் மார்ச் வரையிலான காலத்தில் தென் இந்தியப் பகுதிக்கு இப் பறவைகள் வலசை வருகின்றன. வலசை காலத்தில் கூடுகட்டி குஞ்சு பொரிப்பதில்லை.[2]
கரும்பிடரி மாங்குயில் (ஒலிப்பு ) (black-naped oriole, Oriolus chinensis) என்பது ஆசியாவின் பல பகுதிகளில் காணப்படக்கூடிய ஒரு பறவை ஆகும். இப்றவை மாங்குயில் போல அல்லாமல் அதன் கண் பகுதியில் இருந்து ஒரு கரும்பட்டை அதன் பிடரிவரை நீண்டு இணைகிறது. பெண் மற்றும் ஆண் பறவைகளுக்கு பெரிய அளவு வேறுபாடு இல்லை என்றாலும் பெண் பறவையின் இறக்கையில் உள்ள சிறகுகளில் பச்சை நிறம் கலந்ததாக இருக்கும். இப்பறவையின் அலகு இளஞ்சிவப்பு நிறம் கொண்டதாக இருக்கும்.
Roeghenj, lij heuh roegbohdahenj, dwg cungj duzroeg ndeu.
Vòng-ên (黃鶯) he yit chúng tiâu.
The black-naped oriole (Oriolus chinensis) is a passerine bird in the oriole family that is found in many parts of Asia. There are several distinctive populations within the wide distribution range of this species and in the past the slender-billed oriole (Oriolus tenuirostris) was included as a subspecies. Unlike the Indian golden oriole which only has a short and narrow eye-stripe, the black-naped oriole has the stripe broadening and joining at the back of the neck. Males and females are very similar although the wing lining of the female is more greenish. The bill is pink and is stouter than in the golden oriole.
In 1760 the French zoologist Mathurin Jacques Brisson included a description of the black-naped oriole in his Ornithologie based on a specimen that he mistakenly believed had been collected in the former French colony of Cochinchina in what is now southern Vietnam. He used the French name Le loriot de la Cochinchine and the Latin Oriolus Cochinsinensis.[2] Although Brisson coined Latin names, these do not conform to the binomial system and are not recognised by the International Commission on Zoological Nomenclature.[3] When in 1766 the Swedish naturalist Carl Linnaeus updated his Systema Naturae for the twelfth edition, he added 240 species that had been previously described by Brisson.[3] One of these was the black-naped oriole. Linnaeus included a brief description, coined the current binomial name Oriolus chinensis and cited Brisson's work.[4] The type location was subsequently corrected to Manila in the Philippines.[5]
The evolutionary history of this group of orioles is complex and there may be more cryptic species within the group.[6] The subspecies are very closely related and the group forms a clade in which the Eurasian oriole and Indian golden oriole are also nested.[7][8]
Twenty subspecies are recognized:[9]
The black-naped oriole is medium-sized and overall golden with a strong pinkish bill and a broad black mask and nape. The adult male has the central tail feathers tipped yellow and the lateral ones are more broadly yellow. The female has the mantle colour more greenish or olive. The juvenile has a streaked underside. The nestling has dull greenish with brown streaks. The head and nape are more yellowish and the undertail coverts are yellow. Several variations exist in the populations that have been separated as subspecies.[10]
The subspecies in the Andamans, O. c. andamanensis has all black wings while O. c. macrourus of the Nicobars has a very broad nape band so that only the top of the head is yellow. The wings are all black with a yellow primary covert patch. The calls of the Andaman and the Nicobar subspecies are said to be quite different, the latter having a more modulated call note.[11][12] In the Southeast Asian populations some geographic trends include a reduction of yellow on the forehead and a decreased brightness in the yellow plumage from north to south. Females from southern populations are more greenish on the back and tail and there are no yellow spots on the tips of the secondaries as in northern populations.[13]
The usual call is a nasal niee or myaa and the song (diffusus) is a fluty iwee wee wee-leeow. They have a dipping flight.[14]
Subspecies diffusus breeds in eastern Siberia, Ussuriland, northeastern China, Korea, Japan and northern Vietnam and is widespread across India during winter, mainly in the northeastern parts and in the peninsular region and also found in Bangladesh.[1] The population in the Andaman and Nicobar Islands are resident. In winter, populations breeding in eastern Asia spend the winter in the tropical areas of Southeast Asia such as Thailand and Myanmar.[11][15] Subspecies diffusus is an uncommon migrant in many parts of South India and very rare migrant to Sri Lanka and are most regularly seen in the Western Ghats.[6] In Singapore they are believed to have established as breeders only in the 1920s and are today common even within gardens in the city. In the 1880s they were considered rare.[16] At the present time, orioles are fairly common in Singapore.
The black-naped oriole is found in forests, gardens and plantations. It feeds on berries and insects in the canopy.
Black-naped orioles have been recorded to feed on a range of berries including Trema orientalis, Ficus and others apart from insects. It has been suggested that they may have aided in the dispersal of Ficus species into the island of Krakatoa where they were also among the early pioneer species.[17] In India it has been noted to take nectar from large flowers such as those of Salmalia and Erythrina.[11] They can sometimes be nest predators on smaller birds.[18] The breeding season is April to June (January–March in the Nicobars[19]) and the nest is a deep cup in a fork of a tree.[6] The eggs, two to three, are salmon pink with reddish spots and darker blotches[10][20] The nests are often built in the vicinity of the nest of a black drongo. Two or three nests may be built by the female and one is finally chosen for laying eggs.[19] Males may sometimes sit beside the unused nests. Incubation is by the female alone and the eggs hatch after 14 to 16 days and the chicks fledge after another two weeks. Females stay closer to the nest, taking part in nest sanitation by removal of fecal sacs, driving away predators and feeding the young. The males take a more active role in feeding and guarding. Eurasian tree sparrows and black bulbuls may sometimes use abandoned nests. Nest predators include crows, treepies and hawks.[21] In many parts of Southeast Asia, they are trapped and sold in the bird trade.[22]
The black-naped oriole (Oriolus chinensis) is a passerine bird in the oriole family that is found in many parts of Asia. There are several distinctive populations within the wide distribution range of this species and in the past the slender-billed oriole (Oriolus tenuirostris) was included as a subspecies. Unlike the Indian golden oriole which only has a short and narrow eye-stripe, the black-naped oriole has the stripe broadening and joining at the back of the neck. Males and females are very similar although the wing lining of the female is more greenish. The bill is pink and is stouter than in the golden oriole.
La Nigranuka oriolo, Oriolus chinensis, estas membro de la familio de orioledoj de paserinaj birdoj kiu troviĝas en suda Azio.
Kial ĉe aliaj orioloj, temas pri birdoj ĉefe sulfurflavaj kun nigraj markoj ĉefe en flugiloj kaj vosto, sed ne nur. La ino estas supre iom pli verdeca aŭ olivverdeca, dum la masklo estas pli sulfurflava.
Tiu ĉi specio estas facile diferencebla el la Ororiolo pro tio ke la traokula nigra strio estas multe pli larĝa kaj sekvas larĝe al la nuko, de kio venas la nomo de la specio. La beko estas pli fortika ol tiu de la alia menciata specio. Tamen la Ororiolo havas pli de nigro en la flugiloj (iomete pli al la ŝultroj) kaj en la vosto, kie la Nigranuka oriolo havas centrajn nigrajn plumojn sed flavajn eksterajn vostoplumojn, dum la Ororiolo havas flavajn nur la angulojn de la vosto. Ambaŭ specioj montras flavan markon en la bordo de la nigraj flugiloj.
Tiu ĉi specio estas nemigranta en la Andamanoj kaj Nikobaroj. La rasoj tie estas O. c. andamanensis kaj O. c. macrourus kaj diferenciĝas en la bildo de falvo en flugiloj kaj vosto krom la grando de la beko. Estas eblo de kriptospecioj ene de tiu grupo.[1]
Ĝi reproduktiĝas el junio al decembro. La nesto estas profunda taso en forko de arbo. Ili estas migrantoj en plej parto de Suda Barato kaj estas vidataj plej regule en Okcidentaj Ghatoj.
Kiel ĉe aliaj orioloj tiuj manĝas insektojn kaj fruktojn.
Nematurulo en Kolkato, Okcidenta Bengalo, Barato
Nematurulo en Kolkato, Okcidenta Bengalo, Barato
Nematurulo en Malaysia
Manĝanta ĉe Kapok Ceiba pentandra nematurulo en Kolkato, Okcidenta Bengalo, Barato
Manĝanta ĉe Kapok Ceiba pentandra nematurulo en Kolkato, Okcidenta Bengalo, Barato
Nematurulo en Kolkato, Okcidenta Bengalo, Barato
Nematurulo en Kolkato, Okcidenta Bengalo, Barato
La Nigranuka oriolo, Oriolus chinensis, estas membro de la familio de orioledoj de paserinaj birdoj kiu troviĝas en suda Azio.
Kial ĉe aliaj orioloj, temas pri birdoj ĉefe sulfurflavaj kun nigraj markoj ĉefe en flugiloj kaj vosto, sed ne nur. La ino estas supre iom pli verdeca aŭ olivverdeca, dum la masklo estas pli sulfurflava.
Tiu ĉi specio estas facile diferencebla el la Ororiolo pro tio ke la traokula nigra strio estas multe pli larĝa kaj sekvas larĝe al la nuko, de kio venas la nomo de la specio. La beko estas pli fortika ol tiu de la alia menciata specio. Tamen la Ororiolo havas pli de nigro en la flugiloj (iomete pli al la ŝultroj) kaj en la vosto, kie la Nigranuka oriolo havas centrajn nigrajn plumojn sed flavajn eksterajn vostoplumojn, dum la Ororiolo havas flavajn nur la angulojn de la vosto. Ambaŭ specioj montras flavan markon en la bordo de la nigraj flugiloj.
Tiu ĉi specio estas nemigranta en la Andamanoj kaj Nikobaroj. La rasoj tie estas O. c. andamanensis kaj O. c. macrourus kaj diferenciĝas en la bildo de falvo en flugiloj kaj vosto krom la grando de la beko. Estas eblo de kriptospecioj ene de tiu grupo.
Ĝi reproduktiĝas el junio al decembro. La nesto estas profunda taso en forko de arbo. Ili estas migrantoj en plej parto de Suda Barato kaj estas vidataj plej regule en Okcidentaj Ghatoj.
Kiel ĉe aliaj orioloj tiuj manĝas insektojn kaj fruktojn.
La oropéndola china (Oriolus chinensis)[2] es una especie de ave paseriforme de la familia Oriolidae que vive en Asia. Existen varias poblaciones distintas a lo largo de su amplia área de distribución y en el pasado se incluía a la oropéndola picofina (Oriolus tenuirostris) entre sus subespecies. Se diferencia de la oropéndola europea que solo tiene una estrecha lista loral negra por su ancha banda negra que va desde la base del pico a través de los ojos y se une en la nuca. Los machos y las hembras tienen un aspecto similar, aunque la parte superior de las alas de las hembras es más verdosas. Su pico es rosado y más robusto que el de la oropéndola europea.
La oropéndola china es un ave de tamaño medio con el plumaje en su mayor parte amarillo, con el pico rosa y un ancho antifáz negro que llega hasta la nuca, también tiene negras las plumas primarias y secundarias y la mayor parte de la cola. Los machos adultos tienen las plumas centrales de la cola con las puntas amarillas y las laterales con mayor parte amarilla. Las hembras tienen la parte superior de las alas verdosa. Los juveniles tienen las partes inferiores moteadas. Los polluelos son de un verdoso apagado con vetas pardas. Su cabeza y nuca son más amarillentas y las coberteras de la parte inferior de la cola son amarillas. Existen variaciones en la extensión del color negro y la intensidad del amarillo en el plumaje de las distintas subespecies.[3]
La subespecie diffusus cría en China y se desplaza hasta la India durante el invierno, principalmente en la parte noreste de la región peninsular. Las poblaciones de las islas Andamán y Nicobar es sedentaria. La subespecies de Andamán, O. c. andamanensis tiene la totalidad de las alas negras, mientras que O. c. macrourus de Nicobar tiene una banda muy ancha en la nuca de forma que queda muy poco amarillo en la parte superior de la cabeza. Sus alas son prácticamente negras con una mancha amarilla en las coberteras primarias. Los cantos de las subespecies de Andaman y Nicobar son diferentes siendo el de la última más modulado.[4][5] La historia evolutiva de este grupo de oropéndolas es complejo y podría haber alguna especie críptica más.[6] En las poblaciones del sureste de Asia existe la tendencia a la reducción del amarillo de la frente y al descenso de la intensidad del color amarillo del plumaje a medida que se avanza de norte a sur. Las hembras de las poblaciones del sur tienen la espalda y la cola más verdosas y no tienen motas amarillas en las puntas de las secundarias como las poblaciones del norte.[7]
Su llamada corriente es un miaa nasal y su canto (diffusus) es un iwii wii wii-liow.[8]
La oropéndola china se encuentra en los bosques, plantaciones y jardines del este y sur de Asia. Se alimenta de frutos e insectos en las copas de los árboles. La subespecie diffusus cría en el este de Siberia, Ussuriland, el noreste de China, Corea y el norte de Vietnam y pasa el invierno en Tailandia, Birmania y partes de la India.[4] T. C. Jerdon describió un ave en la región Malabar que identificó como Oriolus indicus[9] y ahora se considera que es Oriolus chinensis diffusus.[10] Oriolus chinensis invisus se encuentra en el sur de Annam. La subespecie nominal es propia de las Filipinas. Se han descrito varias subespecies insulares como suluensis (Joló), melanisticus (Talaud), formosus (Sangihe), frontalis (islas Sula), sangirensis (islas Sangihe), saani (Molucas), mundus (Simalur), sipora (Sipura), richmondi (Siberut y Pagi), insularis (Kangean), broderipii (Lombok, Sumba, Sumbawa, Flores y las islas Alor), lampochryseus (Masalembo y islas Keramian), oscillans (islas Tukangbesi), boneratensis (islas Bonerate, Djampea y Kalao), maculatus (Pulau Ujong, Sumatra, Billiton, Bangka, Nias, Java, Bali y Borneo), yamamurae (Filipinas centrales y meridionales,[11] a veces considerada idéntica a la nominal), celebensis (norte de Célebes) y macassariensis (sur de Célebes).[12] Las subespecies están relacionadas cercanamente y el grupo forma un clado con la oropéndola europea y la oropéndola india.[13][14]
Las poblaciones que crían en el este de Asia pasan el invierno en regiones tropicales del sureste asiático.[15] La subespecie diffusus además migra ocasionalmente a muchas partes del sur de la India y es vista más regularmente en los Ghats Occidentales.[6] En Singapur se cree que crían solo desde los años 1920 y actualmente son comunes incluso en los jardines de la ciudad. Mientras que en los años 1880 se consideraban raras.[16]
Se ha registrado que las oropéndolas chinas se alimentan de una gran variedad de frutos como los del Trema orientalis y Ficus, entre otros, y también de insectos. Se ha sugerido que contribuyeron a la dispersión de las especies de Ficus en la isla de Krakatoa donde se establecieron entre las primeras especies colonizadoras.[17] En India se ha observado que consumen néctar de las flores grandes como las Salmalia y Erythrina.[4] A veces pueden depredar en los nidos atrapando polluelos pequeños.[18]
Su época de cría es de abril a junio (enero–marzo en las Nicobar)[19] y su nido tiene forma de cuenco profundo que sitúan en la base de las ramas de los árboles.[6] La puesta consta de dos o tres huevos, de color salmón salpicados con motas rojizas y manchas más oscuras.[3][20] Con frecuencia construyen su nido en las proximidades del nido de un drongo real. Las hembras pueden construir dos o tres nidos y finalmente eligen uno de ellos para poner los huevos.[19] Los machos a veces se posan junto a los nidos desechados. La incubación es realizada solo por la hembra. Los huevos eclosionan tras 14 o 16 días, y los polluelos tardan dos semanas más en desarrollarse. Las hembras se mantienen cercanas al nido, contribuyen a su limpieza llevándose los sacos fecales de los polluelos, ahuyentan a los depredadores y alimentan a los pollos. Los machos desempeñan un papel más activo en la alimentación y guarda. El gorrión molinero y el bulbul negro a veces pueden aprovechar sus nidos abandonados. Entre los depredadores que pueden atacar sus nidos se encuentran los cuervos, las urracas y las rapaces.[21] En muchas partes del sudeste asiático son capturadas y vendidas como mascotas.[22]
La oropéndola china (Oriolus chinensis) es una especie de ave paseriforme de la familia Oriolidae que vive en Asia. Existen varias poblaciones distintas a lo largo de su amplia área de distribución y en el pasado se incluía a la oropéndola picofina (Oriolus tenuirostris) entre sus subespecies. Se diferencia de la oropéndola europea que solo tiene una estrecha lista loral negra por su ancha banda negra que va desde la base del pico a través de los ojos y se une en la nuca. Los machos y las hembras tienen un aspecto similar, aunque la parte superior de las alas de las hembras es más verdosas. Su pico es rosado y más robusto que el de la oropéndola europea.
Oriolus chinensis Oriolus generoko animalia da. Hegaztien barruko Oriolidae familian sailkatua dago.
Oriolus chinensis Oriolus generoko animalia da. Hegaztien barruko Oriolidae familian sailkatua dago.
Naamiokuhankeittäjä (Oriolus chinensis)[2] on kuhankeittäjien heimoon kuuluva varpuslintu.
Naamiokuhankeittäjää tavataan Etelä-, Itä- ja Kaakkois-Aasiassa. Lajia on kuvattu yleiseksi, ja se on luokiteltu elinvoimaiseksi.[1]
Naamiokuhankeittäjä (Oriolus chinensis) on kuhankeittäjien heimoon kuuluva varpuslintu.
Oriolus chinensis
Le Loriot de Chine (Oriolus chinensis) est une espèce de loriots de la famille des Oriolidae.
Le Loriot de Chine est l'une des plus grandes espèces du genre Oriolus (26 à 27 cm). Il pèse de 65 à 100 g.
Il se distingue facilement du Loriot d'Europe par une bande noire s'étendant de l'œil jusqu'à la nuque. Le manteau de la femelle est plutôt verdâtre ou olive.
Le bec est plus imposant que celui des espèces voisines.
Le Loriot de Chine se reproduit de février à décembre selon les régions. Le nid a la forme d'une coupe et est constitué de chaumes, de feuilles, d'herbes, de radicelles et de liber. Il a un diamètre de 10 à 13 cm et une hauteur de 5 cm. Il est installé dans la fourche de deux branches d'arbre et est suspendu tel un hamac à une hauteur de 6 à 20 m au-dessus du sol. La femelle pond de 2 ou 3 œufs de couleur rose avec des taches rouge violet et grises et les couve 14-15 jours. Les oisillons sont nourris d'insectes et d'araignées par le mâle et la femelle pendant deux semaines puis ils quittent le nid.[1]
Cet oiseau peuple les forêts de basse altitude, les mangroves, mais aussi les parcs et les jardins, y compris dans les villes. Il est aussi présent dans les bosquets de casuarinas et de bambous ainsi que dans les plantations de cocotiers et d'hévéas.
L'espèce réside dans une vaste aire s'étendant du Vietnam à la Malaisie et de l'Indonésie aux Philippines et comprenant notamment les îles Andaman-et-Nicobar.
L'oiseau migre sur une grande partie du sud de l'Inde. Il est souvent aperçu dans les Ghats occidentaux.
Comme les autres loriots, il se nourrit d'insectes et de fruits, essentiellement des baies.
Il aime les fruits charnus des arbres de la famille des myrtacées et des anacardiacées, les figues, les papayes et les mangues. Il boit aussi le nectar des fleurs de salmalia (bombax ceiba) et d'erythrina.
Il mange des larves de guêpes et de frelons, des termites ailées, des chenilles, des sauterelles et des mantes religieuses.
Loriot de Chine se nourrissant de kapok (Kolkata, Bengale-Occidental, Inde).
Loriot de Chine et fruit de cœur de bœuf à maturité. Photographie prise en 2007 à Kajang, Selangor, dans l'est de la Malaisie.
Loriot de Chine Malaysia.
Femelle en bas à gauche et mâle en bas au milieu, à comparer avec les autres loriots de la région
Oriolus chinensis
Le Loriot de Chine (Oriolus chinensis) est une espèce de loriots de la famille des Oriolidae.
Kepodang adalah burung berkicau (Passeriformes) yang mempunyai bulu yang indah dan juga terkenal sebagai burung pesolek yang selalu tampil cantik, rapi, dan bersih termasuk dalam membuat sarang.[1] Kepodang merupakan salah satu jenis burung yang sulit dibedakan antara jantan dan betinanya berdasarkan bentuk fisiknya.[2] Burung kepodang termasuk jenis burung kurungan karena dibeli oleh masyarakat sebagai penghias rumah, oleh karenanya burung ini masuk dalam komoditas perdagangan yang membuat populasinya semakin kecil.[3]
Burung kepodang berasal dari daratan China dan penyebarannya mulai dari India, Asia Tenggara, kepulauan Philipina, termasuk Indonesia yang meliputi Sumatra, Jawa, Bali, Kalimantan, Sulawesi dan Nusa Tenggara.[4] Burung ini hidup di hutan-hutan terutama di daerah tropis dan sedikit di daerah sub tropis dan biasanya hidup berpasangan .[4] Di pulau Jawa dan Bali burung kepodang sering disebut dengan kepodang emas.[4]
Burung kepodang berukuran relatif sedang, panjang mulai ujung ekor hingga paruh berkisar 25 cm.[5] Burung ini berwarna hitam dan kuning dengan strip hitam melewati mata dan tengkuk, bulu terbang sebagian besar hitam.[6] Tubuh bagian bawah keputih-putihan dengan burik hitam, iris merah, bentuk paruh meruncing dan sedikit melengkung ke bawah, ukuran panjang paruh kurang lebih 3 cm, kaki hitam.[7] Burung ini menghuni hutan terbuka, hutan mangrove, hutan pantai, di tempat-tempat tersebut dapat dikenali dengan kepakan sayapnya yang kuat, perlahan, mencolok & terbangnya menggelombang.[6]
|coauthors=
yang tidak diketahui mengabaikan (|author=
yang disarankan) (bantuan) Kepodang adalah burung berkicau (Passeriformes) yang mempunyai bulu yang indah dan juga terkenal sebagai burung pesolek yang selalu tampil cantik, rapi, dan bersih termasuk dalam membuat sarang. Kepodang merupakan salah satu jenis burung yang sulit dibedakan antara jantan dan betinanya berdasarkan bentuk fisiknya. Burung kepodang termasuk jenis burung kurungan karena dibeli oleh masyarakat sebagai penghias rumah, oleh karenanya burung ini masuk dalam komoditas perdagangan yang membuat populasinya semakin kecil.
L'oriolo nucanera (Oriolus chinensis Linnaeus, 1766) è un uccello della famiglia degli Oriolidi, originario dell'Asia meridionale.[2]
Si distingue facilmente dal rigogolo per due larghe strisce nere sugli occhi che si congiungono sulla nuca. Inoltre ha un becco più robusto. La femmina ha il colore del mantello più verdastro o olivaceo.
Come altri orioli, si nutre di insetti e frutta. Il nido consiste in una profonda coppa posta alla biforcazione tra due rami. Nidifica da giugno a dicembre.
Ha un areale estremamente ampio che comprende India, Bangladesh, Myanmar, Cambogia, Thailandia, Vietnam, Laos, Indonesia, Filippine, Malaysia, Cina, Russia, Corea, Singapore e Taiwan.[1]
La maggior parte dei membri che risiedono in India meridionale sono migratori e possono essere avvistati con più regolarità sui Ghati occidentali.
Il Congresso Ornitologico Internazionale riconosce le seguenti sottospecie:[2]
Le sottospecie viventi sulle isole Andamane (O. c. andamanensis) e Nicobare (O. c. macrourus sono stanziali, e differiscono dalle altre popolazioni nella disposizione del giallo sulle ali e sulla coda e nelle dimensioni del becco. Probabilmente si tratta di specie criptiche[3].
L'oriolo nucanera (Oriolus chinensis Linnaeus, 1766) è un uccello della famiglia degli Oriolidi, originario dell'Asia meridionale.
Burung Kunyit Besar [1]atau juga dikenali sebagai Dendang Selayang[2] adalah salah satu daripada haiwan yang boleh didapati di Asia Selatan termasuk Malaysia. Nama sainsnya ialah Oriolus chinensis. Burung Kunyit Besar merupakan burung dalam keluarga oriole dan terdapat dikebanyakan bahagian Asia. Terdapat beberapa populasi menonjol dalam julat taburan luas spesies dan pada masa lalu "Slender-billed Oriole" (Oriolus tenuirostris) turut dimasukkan sebagai spesies kecil. Tidak seperti "Golden Oriole" yang hanya memiliki celoreng mata yang pendek dan nipis, burung Kunyit Besar memiliki celoreng mata yang lebar dan bersambung di belakang leher. Burung jantan dan betina adalah serupa sungguhpun lapik sayap burung betina lebih kehijauan. Paruhnya merah jambu dan lebih tegap berbanding Golden Oriole.
Burung Kunyit Besar bersaiz serdahana dengan paruh merah jambu jelas dan topeng mata dan tengkuk hitam lebar. Burung jantan dewasa memiliki pelepah ekor tengah hujungnya kuning dan pelepah lateral lebih kekuningan lebar. Burung betina memiliki bulu menyelubung kehijauan atau zaitun. Burung muda memiliki jaluran pada bahagian bawah dada. Anak di sarang memiliki bulu hijau kelabu dengan jaluran keperangan. Kepala dan leher lebih kekuningan dan bawah ekor kuning. Terdapat beberapa variasi dalam populasi yang terasing sebagai spesies kecil.[3]
Spesies kecil diffusus membiak di China dan tersebar luas serata India pada musim sejuk, terutama di bahagian timur laut dan bahagian semenanjung. Populasi di kepulauan Andaman dan Nicobar adalah residen. Spesies kecil di Andamans, O. c. andamanensis memiliki sayap hitam keseluruhannya sementara O. c. macrourus dari kepualuan Nicobar memiliki jalur leher amat lebar sehinggakan hanya bahagian atas kepala yang bewarna kuning. Sayapnya kesemuanya hitam kecuali tompok tompok utama kuning. Bunyi kicauan spesies kecil Andaman dan Nicobar dikatakan agak berlainan, yang kemudian memiliki kicauan not lebih berlagu ("modulated call").[4][5] The evolutionary history of this group of orioles is complex and there may be more cryptic species within the group.[6] Dalam spesies Asia Tenggara terdapat trend gergrafik termasuk pengurangan kuning pada dahi dan pengurangan terang pada bulu kuning dari utara ke selatan. Burung betina di selatan adalah lebih kehijauan pada bahagian belakang dan ekor dan tidak terdapat tompok kuning pada bulu kedua pada populasi utara.[7]
Panggilan biasa adalah sengau niee atau myaa dan kicauan burung (diffusus) berseruling iwee wee wee-leeow. Mereka membuat penerbangan mencicah.[8]
Burung Kunyit Besar terdapat di hutan, taman dan ladang. Ia makan beri dan serangga di kanopi. Speseis kecil diffusus membiak di timur Siberia, Ussuriland, timur laut China, Korea dan utara Vietnam dan pada musim sejuk di Thailand, Burma dan sebahagian India.[4] T. C. Jerdon described a bird from the Malabar region that he identified as Oriolus indicus[9] dan ini dianggap sebagai Oriolus chinensis diffusus.[10] Oriolus chinensis invisus terdapat di Annam Selatan. Populasi nominate adalah dari Filipina. Beberapa populasi kepulauan telah digambarkan termasuk suluensis (kepulauan Sulu), melanisticus (kepulauan Talaut), formosus (Sangihe), frontalis (kepulauan Sula), sangirensis (kepulauan Sangi), saani (Moluccas), mundus (Pulau Simalur), sipora (pulau Sipora), richmondi (Siberut dan Pagi), insularis (Kangean), broderipii (Lombok, Sumba, Sumbawa, Flores, dan pulau Alor), lampochryseus (kepulauan Masalembo dan Keramian), oscillans (pulau Tukang Besi), boneratensis (Kepulauan Bonerate, Djampea dan Kalao), maculatus (Pulau Singapura, Sumatera, Billiton, Banka, Nias, Jawa. Bali dan Borneo), yamamurae (Filipina selatandan tengah[11] and sometimes treated as identical to the nominate population), celebensis (northern Celebes) and macassariensis (southern Celebes).[12] Spesies kecil berkait rapat dan kumpulan ini membentuk clade dalam mana Eurasian Oriole dan Indian Golden Oriole turut dikelompokkan.[13][14]
Pada musim sejuk populasi membiak di timur Asia menghabiskan musim sejuk di Asia Tenggara.[15] Spesies kecil diffusus migran kurang biasa dikebanyakan tempat di Selatan India dan lebih biasa dilihat di Ghats Barat.[6] Di Singapura mereka dipercayai menetap sebagai pembiak hanya pada 1920-an dan kini biasa terdapat dalam taman di bandar. Pada 1880-an mereka dianggap jarang ditemui.[16]
Burung Kunyit Besar telah direkod memakan sejumlah julat beri yang luas termasuk Trema orientalis, Ara dan yang lain selain serangga. Ia telah dicadangkan bahawa mereka mungkin membantu penyebaran spesies Ara/ Ficus ke pulau Krakatoa di mana mereka adalah dikalangan spesies perintis awal.[17] Di India, ia dicatat sebagai meminum madu dari bunga besar seperti Salmalia dan Erythrina.[4] Mereka kadang kala merupakan pemangsa sarang burung lebih kecil.[18] Musim membiak adalah antara April hingga Jun (Januari–Mac di Pulau Nicobar[19]) dan sarang di lopong pada cabang pokok.[6] Telur antara dua hingga tiga, merah jambu ikan salmon dengan tompok kemerah-merahan dan tompok lebih gelap[3][20] Sarangnya sering kali di bina berhampiran sarang "Black Drongo". Dua atau tiga sarang mungkin dibina oleh burung betina dan satu dipilih bagi bertelur.[19] Burung jantan kadang-kala duduk di sebelah sarang yang tidak digunakan. Pengeraman dilakukan oleh burung betina sahaja dan telur menetas selepas 14 hingga 16 hari dan anak burung tumbuh bulu dalam tempoh dua minggu. Burung betina duduk hampir sarang, mengambil bahagian bagi membersihan sarang dengan membuang karung najis, menghalau pemangsa dan memberi makan. Burung jantan mengambil peranan lebih aktif dalam memberi makan dan menjaga anak. Eurasian Tree Sparrows and Black Bulbuls kadang kala menggunakan sarang yang ditinggalkan. Pemangsa sarang termasuk burung gagak, treepies dan helang.[21] Di kebanyakan bahagian di Asia Tenggara, mereka ditangkap dan dijual dalam perdagangan haiwan peliharaan.[22]
Burung Kunyit Besar adalah haiwan berdarah panas, mempunyai sayap dan tubuh yang diselubungi bulu pelepah. Paruh Burung Kunyit Besar tidak bergigi.
Tumbuhan, buah-buahan dan serangga. Seperti Betik, pisang, mangga, ulat bumbung, biji-bijirin, etc
Bertelur merupakan cara pembiakan
di Kolkata, Bengal Barat, India.
di Kolkata, Bengal Barat, India.
Burung muda di Kolkata, Bengal Barat, India.
Burung muda di Kolkata, Bengal Barat, India.
Burung muda makan di pokok kekabu Kapok Ceiba pentandra in Kolkata, Bengal Barat, India.
Burung muda makan di pokok Kekabu Kapok Ceiba pentandra in Kolkata, Bengal Barat, India.
Burung muda di Kolkata, Bengal Barat, India.
Burung muda di Kolkata, Bengal Barat, India.
|DUPLICATE DATA: year=
tidak diketahui diabaikan (bantuan)
Burung Kunyit Besar atau juga dikenali sebagai Dendang Selayang adalah salah satu daripada haiwan yang boleh didapati di Asia Selatan termasuk Malaysia. Nama sainsnya ialah Oriolus chinensis. Burung Kunyit Besar merupakan burung dalam keluarga oriole dan terdapat dikebanyakan bahagian Asia. Terdapat beberapa populasi menonjol dalam julat taburan luas spesies dan pada masa lalu "Slender-billed Oriole" (Oriolus tenuirostris) turut dimasukkan sebagai spesies kecil. Tidak seperti "Golden Oriole" yang hanya memiliki celoreng mata yang pendek dan nipis, burung Kunyit Besar memiliki celoreng mata yang lebar dan bersambung di belakang leher. Burung jantan dan betina adalah serupa sungguhpun lapik sayap burung betina lebih kehijauan. Paruhnya merah jambu dan lebih tegap berbanding Golden Oriole.
De Chinese wielewaal (Oriolus chinensis) is een soort van de familie van de wielewalen en vijgvogels. Deze soort komt voor in Oost-Azië in gemengd bos en in parken en grote tuinen.
De vogel is 23 tot 26 cm lang. Het mannetje is gemakkelijk te herkennen aan zijn opvallend helder en kleurrijk verenkleed. Het vrouwtje is geelgroen en gebroken wit, het mannetje is goudgeel en zwart gekleurd. De Chinese wielewaal heeft een rode, kegelvormige snavel. Hij leeft voornamelijk solitair. Het zijn schuwe vogels die zelden goed te zien zijn omdat ze zich verbergen tussen de bladeren in de bomen. Het geluid lijkt een beetje op het gejodel de van de gewone wielewaal. Er zijn echter ondersoorten die onderling sterk verschillende geluiden maken.
De Chinese wielewaal komt voor in China, Korea, het eiland Java, diverse andere grote en kleine eilanden in de Indische Archipel. Het is een trekvogel die overwintert in het zuiden van China en Indochina, Myanmar en het schiereiland Malakka. Het is een warmteminnende soort die leeft in streken met een zomertemperatuur tussen 22 en 30 graden Celsius. Hoewel hij geregeld te vinden is in de bomen in parken en in de buurt van menselijke nederzettingen, blijft de vogel vaak onzichtbaar. Sinds de jaren 1920 heeft de vogel zich in de stad Singapore ontwikkeld tot een van de meest voorkomende stadsvogels.
De soort telt 18 ondersoorten:
De vogel komt voor in een groot gebied waarbinnen door de IOC World Bird List wel 17 ondersoorten worden onderscheiden.[2] Over de status als ondersoort of aparte soort binnen deze groep is echter geen consensus. De grootte van de populatie is niet gekwantificeerd, maar er is geen aanleiding te veronderstellen dat de soort in aantal achteruit gaat, daarom staat de Chinese wielewaal als niet bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]
De Chinese wielewaal foerageert bij voorkeur op insecten zoals kevers, (nacht-)vlinders, sprinkhanen, krekels, rupsen en kevers maar ook vruchten. De wielewaal is ook een voorkeur voor bosgrond. Met zijn kegelvormige snavel kan de vogel gemakkelijk de pitten van het vruchtvlees scheiden. Deze techniek moet de vogel wel leren.
Bronnen, noten en/of referentiesDe Chinese wielewaal (Oriolus chinensis) is een soort van de familie van de wielewalen en vijgvogels. Deze soort komt voor in Oost-Azië in gemengd bos en in parken en grote tuinen.
Svartnakkepirol (Oriolus chinensis) er en sangfugl i pirolfamilien (Oriolidae) og tilhører ordenen spurvefugler. Arten er utbredt i store deler av Asia, avhengig av årstiden.
Pirolene deles ofte inn i klader, etter evolusjonær opprinnelse. Svartnakkepirolen inngår i klade IV; gule piroler fra Asia og Afrika (som ikke er inkludert i klade III). Kladen er trolig polytomisk med kladene II og III. Studier indikerer dessuten at O. chinensis trolig er en polyfyletisk art, så man må påregne endringer blant underartene når disse blir nærmere studert.[1]
Svartnakkepirol måler cirka 23–28 cm og veier typisk 65–100 g.[2]
Svartnakkepirolen likner på både vanlig pirol (O. oriolus) og gullpirol (O. auratus), som tilhører samme klade. Fjærdrakten er hovedsakelig tilnærmet signalgul og sort, med kraftig markert sort øyestripe som fortsetter over i et svart nakkefelt (som er opphavet til det norske navnet). Kjønnene er nokså like, men hunnen har lys olivengrønn overside og gråsort nebb. Hannen har rødrosa nebb. Nebbet er dessuten kraftigere enn hos vanlig pirol og gullpirol, men det varierer med underarten.[2]
Arten eksisterer i kraft av 20 underarter, som alle varierer litt i pigmenteringen. Variasjonene dreier seg i hovedsak om innslaget av sort på hodet, vingene og stjerten, men det kan også være små forskjeller i størrelse og fargen på nebbet, vingestørrelsen og i den generelle størrelsen på fuglene.[2]
Svartnakkepirolen er ikke en sann trekkfugl, fordi bare deler av populasjonen trekker, mens resten opptrer som standfugler. Den eter mest frukt og bær.
Alle underartene og deres utbredelse er i henhold til Handbook of the Birds of the World.[2]
Svartnakkepirol (Oriolus chinensis) er en sangfugl i pirolfamilien (Oriolidae) og tilhører ordenen spurvefugler. Arten er utbredt i store deler av Asia, avhengig av årstiden.
Wilga maskowa[3], wilga chińska[4] (Oriolus chinensis) – ptak wędrowny z rodziny wilgowatych (Oriolidae), występujący w południowej Azji.
Wyróżniono kilkanaście podgatunków O. chinensis[5][6][7][3]:
Wilga chińska występuje w całej Azji Południowo-Wschodniej oraz w Indiach i Chinach. Szczególnie często widywana jest w Ghatach Zachodnich. Zimą, niektóre osobniki odbywające lęgi na Półwyspie Indochińskim, migrują do Singapuru, gdzie są nierozróżnialne od lokalnych podgatunków.
Środowiskiem naturalnym tego gatunku są nadmorskie lasy i namorzyny, ale równie często występuje w przestrzeniach zurbanizowanych, takich jak parki czy ogrody. Wilgi chińskie rzadko przebywają na ziemi. Żerują głównie w koronach drzew, jednak unikają zwartych kompleksów leśnych.
Długość ciała około 27 centymetrów. Upierzenie samca jasnożółte, ponadto czarny pas dookoła głowy przebiegający w okolicach oczu, skrzydła czarno-żółte, różowy dziób, szare nogi i czerwone oczy. Upierzenie samicy podobne, ale ciemniejsze. Osobniki juwenilne mają białawy spód ciała z ciemnymi prążkami, szary dziób i jaśniejszy pas okalający głowę.
Gniazdo w kształcie filiżanki zawieszone jest na rozwidleniu na końcu cienkiej gałęzi, wysoko na drzewie. Wilgi chińskie budują je z kory, małych gałęzi, traw i korzeni. Do tak przygotowanego gniazda samica składa 2-3 błękitnobiałe jaja z brązowymi kropkami. Okres inkubacji trwa około 2 tygodni.
Wilgi chińskie żywią się jagodami, a w szczególności figami, ponadto dużymi owadami i małymi zwierzętami (również pisklętami).
Wilga maskowa, wilga chińska (Oriolus chinensis) – ptak wędrowny z rodziny wilgowatych (Oriolidae), występujący w południowej Azji.
Svartnackad gylling[2] (Oriolus chinensis) är en vida spridd och vanligt förekommande asiatisk fågel i familjen gyllingar inom ordningen tättingar.[3]
Svartnackad gylling är en medelstor och genomgående gyllengul med kraftig rosa näbb och en bred ansiktsmask och nacke. Den adulta hanen har gula spetsar på de mittersta stjärtpennorna och bredare gult på de yttre. Honan är mer grön- eller olivfärgad på manteln, medan ungfågeln har streckad undersida.[4]
Olika regionala populationer urskilda som underarter varierar i utseende. Fåglar i Andamanöarna (andamanensis) har helsvarta vingar, medan macrourus i Nikobarerna har mycket svart i nacken så att endast hjässan är gul, medan vingarna är svarta utom en gul fläck på handpennorna.[5][6] Underarterna i Sydostasien har ofta mindre gult i pannan och sydligare populationer är generellt blekare. Sydliga honor är också mer grönaktiga ovan och på stjärten, och saknar gula fläckar på armpennespetsarna.[7]
Svartnackad gylling har ett karakteristiskt nasalt läte, niee eller myaa medan sången (hos diffusus) är ett flöjtande iwee wee wee-leeow.[8]
Svartnackad gylling delas in i hela 18 underarter med följande utbredning:[3]
Vissa urskiljer även underarterna lamprochryseus och stresemanni med utbredning på Masalembuöarna i Javasjön respektive Peleng utanför östra Sulawesi.[9]
Arten har tillfälligt påträffats i Nepal och Sri Lanka samt på Arabiska halvön i Oman 7 december 2011 och Förenade Arabemiraten 18-25 februari 2012.[1][10]
Svartnackad gylling har en komplicerad evolutionär historia och kan möjligen inkorporera flera kryptiska arter.[11] DNA-studier visar att både sommargylling och indisk sommargylling är en del av komplexet, vilket tyder på att svartnackad gylling i framtiden bör delas upp på flera arter.[12][13] Dock omfattade studien endast fyra av underarterna. Än så länge har detta inte lett till några taxonomiska förändringar hos de världsledande auktoriteterna.
Svartnackad gylling förekommer i skog, trädgårdar och planteringar. Den livnär sig av bär och insekter som den hittar i trädkronorna. I Indien har den noterats ta nektar från stora blommor som Salmalia och Erythrina,[5] men även plundra bon av andra fåglar.[14]
Arten häckar från april till juni (januari till mars i Nikobarerna)[15]) och bygger sitt djupa skålformade bo i en trädklyka,[11] ofta i närheten av en svartdrongo. Honan kan börja bygga två eller tre bon innan hon slutligen bestämmer sig.[15]
Honan lägger två till tre laxrosa ägg med röda fläckar[4][16] och ruvar dem ensam i 14-16 dagar. Efter ytterligare två veckor är ungarna flygga. Bopredatorer utgörs av bland annat kråkor, trädskator och hökar.[17]
Fågelns populationstrend är okänd, men utbredningsområdet är relativt stort. Internationella naturvårdsunionen IUCN anser inte att den är hotad och placerar den därför i kategorin livskraftig.[1] Världspopulationen har inte uppskattats, men den beskrivs som vanlig.[18] I stora delar av Sydostasien fångas arten för försäljning i burfågelshandeln.[19]
Svartnackad gylling (Oriolus chinensis) är en vida spridd och vanligt förekommande asiatisk fågel i familjen gyllingar inom ordningen tättingar.
Vàng anh gáy đen hay đơn giản là Vàng anh (tên khoa học Oriolus chinensis) là một loài chim thuộc họ Vàng anh (Oriolidae).[2]
Loài này thường được tìm thấy ở một số khu vực châu Á. Chúng được tìm thấy trong rừng, vườn cây và trồng rừng. Nó ăn quả và côn trùng trong tán cây. Chủng diffusus sinh sản ở phía đông Siberia, Ussuriland, đông bắc Trung Quốc, Hàn Quốc và miền Bắc Việt Nam và trú đông ở Thái Lan, Miến Điện và các khu vực của Ấn Độ.
Khi được công nhận như là một loài theo nghĩa rộng nhất thì nó có thể bao gồm tới 20 chủng. Tuy nhiên khi đó nó là cận ngành trong mối tương quan với Oriolus oriolus và Oriolus kundoo.[3] Vì thế, giải pháp tốt nhất có lẽ là tách nó ra thành các loài như sau:
Vàng anh gáy đen hay đơn giản là Vàng anh (tên khoa học Oriolus chinensis) là một loài chim thuộc họ Vàng anh (Oriolidae).
Loài này thường được tìm thấy ở một số khu vực châu Á. Chúng được tìm thấy trong rừng, vườn cây và trồng rừng. Nó ăn quả và côn trùng trong tán cây. Chủng diffusus sinh sản ở phía đông Siberia, Ussuriland, đông bắc Trung Quốc, Hàn Quốc và miền Bắc Việt Nam và trú đông ở Thái Lan, Miến Điện và các khu vực của Ấn Độ.
Oriolus chinensis (Linnaeus, 1766)
Охранный статусКитайская черноголовая иволга[1] (лат. Oriolus chinensis) — птица семейства иволговых, распространённая преимущественно в Восточной Азии.
Птица достигает длины от 23 до 26 см. Её можно легко узнать по необычно сияющему и красочному оперению. У самки оперение скорее желтовато-зеленое и серо-белое, у самцов — золотистое и чёрное. У птицы красный, конусообразный клюв. Птицы не очень общительны, достаточно робкие и редко появляются из своих убежищ в кроне дерева. Продолжительность жизни составляет почти 15 лет.
Китайская черноголовая иволга живёт в Азии, преимущественно она распространена в Китае, Корее, на Яве и Филиппинах. Это перелётная птица, которая зимует преимущественно в Южном Китае, южном Индокитае, Мьянме и на Малайском полуострове. В Европе также можно наблюдать птиц летом. Птица предпочитает жить в областях с температурами между 22 и 30 °C. Чаще она держится на деревьях в парках или скрывается в близлежащих к поселениям лесах. Вопреки своим ярким цветам иволга хорошо скрыта между листьями высоких деревьев, но всё же жизненному пространству птиц угрожает беспрерывное корчевание лесов. Браконьеры также представляют проблему для популяции животных.
Китайская черноголовая иволга предпочитает, с одной стороны, насекомых, как напр ., майских жуков, моли, саранчу, гусениц, бабочек, жуков, цикад, но также и плоды, такие как лесные ягоды, черешню и смородину. Чтобы отделить плоды от косточек, птица использует свой конусообразный клюв, с помощью которого она может легко отделить мякоть плода от косточки. Молодые птицы учат эту технику, подражая действиям своих родителей.
Каждый год самец китайской черноголовой иволги оповещает о начале брачного периода флейтовым призывом «бююло», привлекая им самок. После спаривания пары строят изящное чашеобразное гнездо преимущественно в защищённых смешанных лесах Китая, Кореи и Маньчжурии, которое строится из частей корней и коры. Гнездо всегда расположено между двумя развилинами. Самка в период с мая по июль откладывает от 2 до 5 яиц красноватого цвета с красно-коричневыми крапинами. Летом животные гнездятся также в Европе. В то время как самка насиживает кладку, самец с трещащими и каркающими призывами прогоняет разорителей гнёзд. Через 14—15 дней появляются птенцы, кормят которых обе взрослые птицы. Уже в первый год жизни молодые птицы покидают своё гнездо.
Китайская черноголовая иволга (лат. Oriolus chinensis) — птица семейства иволговых, распространённая преимущественно в Восточной Азии.
黑枕黄鹂(學名:Oriolus chinensis)又名黄鹂、仓庚,俗稱黃鶯、黃鳥或金衣公子,是屬於雀形目黃鸝科的中型鳥類,分布於季風亞洲,包含俄羅斯黑龍江流域、中國東北至華南一帶、朝鮮半島、台灣、菲律賓、中南半島、印度西高止山脈與東北地區、孟加拉、斯里蘭卡西南部、巽他群島部分島嶼以及安達曼-尼科巴群島[1],分布範圍約2,110萬平方公里[2]。
黑枕黄鹂的體羽大部分呈金黃色,兩翅及尾呈黑色,在頭部通過眼有一條寬闊的黑紋,嘴呈粉紅色,腳呈鉛色,是一種非常美麗的鳥。
黑枕黄鹂是一種樹棲性鳥類,常成對穿梭於綠樹叢間。牠的主食是對農林有害的昆蟲,也吃些果實、種子等植物性食物。黑枕黄鹂的巢築在大樹的枝梢間,狀似搖籃,一窩可產卵4-5枚,雛鳥叫聲響亮,在樹下能聽到巢內雛鳥的叫聲。雛鳥生長較快,孵出一個多月後即能隨親鳥逐漸向南遷移。黑枕黃鸝的歌聲猶如流水般的婉轉動聽。
黑枕黄鹂是一種候鳥,夏天飛到中國東部地區繁殖,冬季南遷印度、斯里蘭卡和馬來半島等地越冬。
黑枕黄鹂(學名:Oriolus chinensis)又名黄鹂、仓庚,俗稱黃鶯、黃鳥或金衣公子,是屬於雀形目黃鸝科的中型鳥類,分布於季風亞洲,包含俄羅斯黑龍江流域、中國東北至華南一帶、朝鮮半島、台灣、菲律賓、中南半島、印度西高止山脈與東北地區、孟加拉、斯里蘭卡西南部、巽他群島部分島嶼以及安達曼-尼科巴群島,分布範圍約2,110萬平方公里。
コウライウグイス(高麗鶯、Oriolus chinensis)は、スズメ目コウライウグイス科に分類される鳥類。
種小名chinensisは「中国産の」の意。
インド、インドネシア、カンボジア、シンガポール、韓国、中国、台湾、北朝鮮、バングラデシュ、フィリピン、ベトナム、ミャンマー、ラオス、ロシア
日本では主に日本海側に渡りの途中に稀に飛来する(旅鳥)例がある。
全長26cm。嘴の基部から眼を通る筋模様(眼過線)が入る。眼過線は黒く、左右の眼過線が後頭部で繋がる。
オスは全身が黄色い羽毛で覆われ、メスは羽毛が緑がかった黄色の羽毛で覆われる。
平地から山地にかけての森林に生息する。様々な鳴き声をあげる。
繁殖形態は卵生。
黄鳥等の名前で漢詩にも登場する。
꾀꼬리(Black-naped oriole, 학명: Oriolus chinensis, 울음소리 )는 참새목 꾀꼬리과에 속하는 새이다. 여름철새로, 중국 남부·인도 남부·인도차이나 등에서 겨울을 나고 4월 말 경에 한반도 등을 찾는다. 노란색과 검은색이 조화를 이룬 몸 색깔이 특징이다. 또한 꾀꼬리는 '황조'라고도 불리며 곤충류를 잡아먹는다. 서울시 보호 야생 생물 대상종이다.[1] 4월 말에 우리 나라를 찾아와서 10월 말이면 남쪽으로 날아간다.[2]
몸길이는 24-28cm이고 부리는 3.3cm 가량이다. 다 자란 꾀꼬리는 온몸이 황금색이고, 날개 끝과 꼬리는 검은색이다. 또 두꺼운 검은색 눈썹선이 눈에서 뒷머리까지 고리 모양으로 연결되어 있다.
도시의 공원, 사원, 농경지, 삼림 등에 서식하며 '꾀꼴꾀꼴' 하고 매우 곱고 아름다운 소리로 운다. 해충과 식물의 열매를 먹는 사람에게 이로운 새이다. 나뭇가지 끝에 풀, 나무껍질, 가는 뿌리, 종이 등을 거미줄로 엮어 밥그릇 모양의 둥지를 짓고 둥지의 윗부분을 나뭇가지에 거미줄로 달아 맨다. 암컷은 엷은 붉은색에 적갈색 반점이 있는 알을 3-4개 낳는다.
대한민국·중국·대만·인도 등지에 분포하며 대한민국에서는 여름에 흔히 볼 수 있는 철새이다.
한국어권에서는 꾀꼬리 울음소리가 아름답다 하여 귀엽거나 아름다운 목소리를 꾀꼬리에 빗댄다. 유리명왕이 지었다고 하는 〈황조가〉에 꾀꼬리가 등장한다. 월령체 고려가요〈동동〉에서 4월령에 '곳고리새'라 하여 꾀꼬리가 등장한다.
말레이시아의 꾀꼬리
꾀꼬리(Black-naped oriole, 학명: Oriolus chinensis, 울음소리 )는 참새목 꾀꼬리과에 속하는 새이다. 여름철새로, 중국 남부·인도 남부·인도차이나 등에서 겨울을 나고 4월 말 경에 한반도 등을 찾는다. 노란색과 검은색이 조화를 이룬 몸 색깔이 특징이다. 또한 꾀꼬리는 '황조'라고도 불리며 곤충류를 잡아먹는다. 서울시 보호 야생 생물 대상종이다. 4월 말에 우리 나라를 찾아와서 10월 말이면 남쪽으로 날아간다.
몸길이는 24-28cm이고 부리는 3.3cm 가량이다. 다 자란 꾀꼬리는 온몸이 황금색이고, 날개 끝과 꼬리는 검은색이다. 또 두꺼운 검은색 눈썹선이 눈에서 뒷머리까지 고리 모양으로 연결되어 있다.
도시의 공원, 사원, 농경지, 삼림 등에 서식하며 '꾀꼴꾀꼴' 하고 매우 곱고 아름다운 소리로 운다. 해충과 식물의 열매를 먹는 사람에게 이로운 새이다. 나뭇가지 끝에 풀, 나무껍질, 가는 뿌리, 종이 등을 거미줄로 엮어 밥그릇 모양의 둥지를 짓고 둥지의 윗부분을 나뭇가지에 거미줄로 달아 맨다. 암컷은 엷은 붉은색에 적갈색 반점이 있는 알을 3-4개 낳는다.
대한민국·중국·대만·인도 등지에 분포하며 대한민국에서는 여름에 흔히 볼 수 있는 철새이다.