Asp (Populus tremula) är ett snabbväxande träd i poppelsläktet, familjen videväxter. Det förekommer i tempererade Europa och österut till Kina och Japan, samt ett isolerat bestånd i Nordafrika, i Algeriet. Asp finns i hela Sverige upp till trädgränsen och är den enda arten i släktet som betraktas som naturligt förekommande i landet.
I Nordamerika finns en närbesläktad art, amerikansk asp (P. tremuloides), som skiljer sig bland annat på glesare tandning på löven. En korsning (hybrid) mellan P. tremula och P. tremuloides är det som kallas för hybridasp och denna anses växa snabbare, vara lättare att föryngra[förtydliga] och härdigare mot vissa sjukdomar än den inhemska aspen.
Tremula kommer av latin tremulare = darra, med syftning på de lättrörliga bladen. I Småland kallas aspen espe, på Öland esp.[1]
Med espe menas också en aspdunge (jämför björke, en isolerad samling björkar; eke, en eklund).
Den svenska liknelsen "darra som ett asplöv" beskriver en person som är rädd.
När inlandsisen började lämna södra Sverige kom de första trädslagen, asp, björk och sälg, in från Danmark. Invandring skedde främst under varmare perioder 10 800 till 8 900 f.Kr. Omkring 7 000 f.Kr. var aspen allmän i hela Götaland och omkring 3 000 f.Kr. hade den kommit upp mot fjälltrakterna. Idag finns aspen i hela landet upp till trädgränsen och är Jämtlands landskapsträd.[2]
Aspen bildar lövfällande, påfallande raka träd på upp till 35 meter (Norge) eller mer. I utsatta lägen kan de dock bli relativt busklika. Aspen växer sällskapligt[förtydliga] på torra platser, i hagmark, på berg o.s.v. De långa, vågräta rötterna alstrar rotskott i mängd, som snabbt växer upp till täta dungar. Barken är slät och förblir länge grönaktigt gulgrå; för sin saftighets skull gnags den ofta av på unga aspar av många djur. På stammen av fullvuxna aspar förekommer ofta gul vägglav. Unga aspskott har hjärtformade, finsågade blad, men på gamla skott är bladskivan i det närmaste helt rund med buktad kant. Bladskivan blir 1,5 till 8 cm i diameter. Lövens höstfärger går från ljust klart gult till mörkt rött. Liksom övriga arter inom familjen är aspen en tvåbyggare. Men i motsats till till exempel Salix-arterna är den vindblommig och har både han- och honblommor i hängen (se plansch). Hanblommorna särskiljs på att hängena är ungefär dubbelt så långa som honhängena. Båda slagen blommor har en litet bägarlik kalk, samt handflikigt skärmblad, kantat av långa hår till vinterskydd för blommorna. Aspen blommar tidigt på våren, med början redan i april i Skåne fram till början av juni i Norrland. Veden är tämligen porös.
Asplövens lättrörlighet och ständiga dallring uppkommer på grund av att bladskaftet är tillplattat från sidorna och är långt i förhållande till den fasta, styva och tunga bladskivan. Därför faller skivan över åt höger eller vänster redan för en mycket svag vind utan att kunna stanna i något av dessa lägen. Aspen har också kortskaftade blad, som inte är i ständig rörelse; dessa blad har vid skivans bas två små skålformiga honungskörtlar, extraflorala nektarier, som lockar myror upp i trädets krona, vilka håller växten fri från andra insekter.
Den ständiga dallringen hindrar skadliga insekter från att få fäste på bladen. Däremot förekommer en svamp som angriper asplöven och förbrukar bladmassan, men lämnar alla nerver kvar. Följden blir genomskinliga löv som ger ett silverglänsande intryck.
Eftersom aspen också sprider sig med rotskott kan man ofta se dungar med aspar där lövsprickningen "avslöjar" vilka rotskott som kommer ur samma rot. De nya skotten är ett och samma träd (samma individ), om än med flera stammar. Den etablerar sig gärna på övergivna åkrar, och råkar man få ett bestånd i potatislandet är den enda metoden att bli av med dem, att ringbarka hela beståndet, eftersom det skjuter upp nya rotskott inom några veckor om man bara kapar dem.
Gamla aspar är populära boplatser för fåglar och andra djur. Det ganska mjuka träet är lätt för hackspettar att bearbeta och i gamla hackspettsbon flyttar gärna ekorrar, fladdermöss, mårddjur och, i Finland och österut, även flygekorrar. Den stora lövmängden ger en god jordmån när de förmultnat.
Veden är vit, porös och lätt och lämpar sig inte som varaktigt byggnadsvirke. Men den brukar användas som panel och bastulavar. Aspen används framför allt till massaved, men har även stor betydelse som material till tändstickor tack vare dess raka fiberriktning, förmåga till spjälkning och att brinna bra. Tidigare var även tändsticksaskar tillverkade av aspfaner (numera kartong).
Historiskt sett har asp kommit till användning till stockbåten äsping, troligen för att virket är lätt att bearbeta med enkla handverktyg.
Inom folkmedicinen används asp till utvärtesbehandling som antiseptiskt medel och för invärtes bruk som medel mot feber. Det är glykosider, garvämnen, flavonoider, kanelsyrederivat och mineralsalter som är aktiva substanser. De delar av växten som används är bark, färska blad och blomknoppar. [4]
Typiska asplöv till vänster, och löv från ung planta till höger
Aspar i olika fas. Ramsberg
Ett asplöv under hösten
Wikimedia Commons har media som rör Asp (träd).
Asp (Populus tremula) är ett snabbväxande träd i poppelsläktet, familjen videväxter. Det förekommer i tempererade Europa och österut till Kina och Japan, samt ett isolerat bestånd i Nordafrika, i Algeriet. Asp finns i hela Sverige upp till trädgränsen och är den enda arten i släktet som betraktas som naturligt förekommande i landet.
I Nordamerika finns en närbesläktad art, amerikansk asp (P. tremuloides), som skiljer sig bland annat på glesare tandning på löven. En korsning (hybrid) mellan P. tremula och P. tremuloides är det som kallas för hybridasp och denna anses växa snabbare, vara lättare att föryngra[förtydliga] och härdigare mot vissa sjukdomar än den inhemska aspen.
